Kakkakalas

Har i flera veckors tid vant mig vid att plocka upp valpens små korvar som han släpper här som där.

Allt som oftast vet man att han gjort nåt då han kommer farande glad som bara den från ett annat rum, sen känner man "doften" och då är det bara att gå på upptäcksfärd.

*

Jag har ofta tänkt vilken tur det är att han är så liten, för man kan ju tänka sig hur mycket man grabbade tag i ifall själva hunden vore större, en hel del mera skulle jag tro.

*

Valpen kommer gärna med och söker då han märker att man är på G. Han tycker det är roligt då det är dags för upptäcksfärd, men allra bäst gillar han att försöka få tag i hushållspappret då man som bäst torkar upp. Då gäller det att vara påpasslig så han inte far iväg med både skit och papper runt hela huset. Än så länge har det gått klart *peppar-peppar*

*

Idag på eftermiddagen kom jag dock på mig själv med att svära smått över situationen. Vi var på väg i säng för att ta oss en tupplur, valpen och jag. Före det rusade han vilt runt i sovrummet bla. under sängen och jag fick i det skede för mig att det åter igen doftade skit, så hade inget annat val än att börja söka efter källan till obehaget.

*

Men hur jag än letade så hittade jag ingenting och fick plötsligt en känsla av att härligheten faktiskt kunde vara under sängen. Det har aldrig tidigare hänt, men ifall lasset låg där skulle det orsaka mig mycket problem eftersom jag var ensam hemma. Jag ryms absolut inte under sängen i det här tillståndet, men jag hade heller ingen lust att sova "ovanpå" skiten och dra i mig dess ljuvliga ångor: Så jag hade definitivt ett problem att tampas med om mina farhågor besannades.

*

Jag sökte dock upp en ficklampa för att reda ut saken och det var i det skedet, då jag kröp på alla fyra med min stora mage hängande under mig, ett värkande knä som protesterade högt över att behandlas illa och en valp som glatt morrande bet sig fast i min halsduk, som jag svor över att jag befann mig i just den situationen dvs. på skattjakt efter valpens avföring. Visst håller ordspråket "som man bäddar ligger man" även här, men just då gav det ingen tröst, jag tänkte varför han i hela helvete inte kunde skita någon annastans.

*

Men hur jag än spanade och lyste, hittade jag inget annat än vildvuxna dammtossor som snarkade övergödda och ointresserade i halvmörkret. Efter en stund försvann lukten också, så jag konstaterade att herrn enbart släppt ett moget rumprap.

*

Jag log lättad, kom på något vänster upp ur min obekväma ställning, tog hunden under armen och kröp ner i sängen. Tack och lov blev det inget komlicerat kakkakalas denna gång.