Då ALLT känns fel

Fy fan vilken morgon!

*

Det började med att min bättre hälft hade klockan att ringa redan 06 och hade den där förbannade torkkun att pipa i flera omgångar. Den här morgonen var det inte tal om att hålla sig lugn utan jag drog från noll till hundra efter två fem minuters pass. Jag meddelade honom att nästa gång luren piper stiger han upp eller så får jag nå fel och då steg han faktiskt upp...men först efter gnäll om varför haaaaan måste stiga uopp redan nu, kramas och den officiella pruttserenaden. Men upp kom han.

*

Nå, upp steg jag också, tog ut hundarna, gav dem mat och då visade sig plötsligt att kaffet tagit slut. Ja mig stör det ju inte, för jag dricker inte kaffe över huvudtaget, men min man, han behöver sitt morgonkaffe för att komma igång. Jag borde ha köpt kaffe igår, men kollar aldrig den burken eftersom jag aldrig använder den. På skickningslistan stod inget skrivet, så... inget kaffe. Jag hade nämligen redan i det skedet lyft en liten tentakel som irriterat sonderade i luften efter tecken på outsagda beskyllningar, men han påstod inte ens att det var mitt fel, tack och lov.

*

Sonen steg för först gången på länge upp själv, med hjälp av egna väckarklockor, utan mitt allt mer irriterat gapas i vindstrappan och det var framsteg. Antagligen hjälpte gårdagens diskussion om att ingen kabel till videokameran söks ut från posten om han inte börjar komma upp ur sängen själv om morgnarna. Det är inte meningen att jag som är mammaledig skall behöva ha min klocka och ringa 06.30 bara för att stiga upp och väcka honom, som redan är 14 år.

*

Fast i ärlighetens namn så är jag ju vid mina "sinnens fulla bruk" redan tidigare då "någon annans" klocka piper i många omgångar i vårt sovrum långt före det. Men för princips skull måste han ju lära sig att komma upp själv i nåt skede.... om inte förr så då jag ligger på BB....

*

Summa sumarum; jag hade nog ingen större orsak att reta upp mig så här infernaliskt, men allt bara kändes fel denna morgon, redan då jag slog upp ögonen. Fast visst pussade jag min man farväl och önskade honom en bra arbetsdag innan han gick och jag kramade också min son och önskade honom en bra skoldag då han stack iväg till bussen, så kanske mina uppeldade, svarta, irriterade tankar bubblade mest inom mig själv.

*

Nu kryper jag i säng, läser en stund och sover en snutt, det känns i allafall förbaskat rätt :)