Att stryka

Att stryka har aldrig varit min grej. Jag stryker det jag absolut måste och då talar vi på årsnivå om about några klädesplagg, beroende på om det faktiskt behövs, typ till fester eller andra officiella arrangemang. Nå, lite mera har det blivit under det senaste året eftersom jag varit tvungen att vara mera representabel på mitt eget jobb, men i allafall, principen har varit densamma.

*

Nu är jag då i den situationen att jag borde stryka alla Lillans nytvättade kläder eftersom det inte, enligt order, använts sköljmedel över huvudtaget då de tvättades och visst är det till hennes fördel att de är mjuka och sköna sen då hon skall använda dem. Så här långt är vi precis av samma åsikt, jag, mitt vett och mitt samvete.

*

Dom färgade kläderna har jag redan strukit, men nu har jag en hel del vitt, redan tvättat byke kvar. Jag trodde det skulle vara kul att stryka små kläder, det går snabbt och smärtfritt, men då man strukit ett 20-tal liknande bodyn, börjar ivern liksom avta. Det går trögare och trögare, man har en massa annat man gör i mellan och nu det senaste:

*

Roope hänger mig i byxbunten vareviga gång han blir trött eftersom han vill upp i famnen. Att sova i sovrummet i sängen där man ser mamma - nej! Att sova på soffan i samma rum, då man definitivt både ser och hör mamma - näpp! På mattan brevid mamma - noup! Hon steg för övrigt i misstag på en av mina tassar då jag försökte mig på det, lagt mig precis vid strykbrädet, so never! Upp i famnen vill han , med huvudet på axeln och kroppen i en för mig oåtkomlig ställning, DÅ sover man allra bäst.

*

Vilket ju betyder att jag också sätter mig ner och tar det lugnt. Strykjärnet står på, ångar och fräser, knäpper och håller sig varmt, lockar och övertalar, men byket förblir i korgen. Så nu bara måste jag ta mig i kragen och få det gjort, det är absolut inget jag vill börja med direkt vi kommer hem från BB.

*

Ja bevare mej väl, sa Krösa-Maja.... Vilka världsliga ting :)