Inatt hade jag en del samandragningar som fick mig att fundera ifall vi faktiskt borde åka iväg till sjukhuset, konstiga, stora, intensiva. Lillan grejade också på, mera nervöst än vanligt och jag fick inte sovit.
*
Men då kom jag på mig själv med att önska "nej inte skall vi väl åka ännu, låt det inte vara dags än, liiiiiiite kan vi väl ännu vänta, hjälp, jag har inte allt mitt eget ens packat ännu, herregud vad sjukt det kommer att ta..." typ i den stilen, tillika jag låg på sida i sängen och höll mig själv om magen....... medan min bättre hälft ideligen frågade "borde vi åka, hur känns det, vad tror du, borde vi åka"?
*
Här har jag gått och väntat på "näääär vi skall få åka iväg, borde det inte vara dags så småningom, hon skulle gärna få komma lite tidigare" osv. Och sedan då man är tvungen att på allvar börja funder på att åka / inte åka, så blir man mes och vill ha mera tid.
*
Så hur skall man ha det nu sen, är man på väg eller är man inte?
*
Nå, det löser sig säkert, nog kommer hon ju därifrån på sätt eller annat, jag blir bara nervös på mig själv då jag märker hur paniken stiger mig upp i halsen och jag barnslar till mig. Egentligen VILL jag att det skall börja hända någonting.... ja eller VILL jag det.... eh?
0 comments:
Post a Comment