Att ta ansvar

Igår ringde dotran och galltjöt i telefonen:

De hade ringt från skolan att hon sen heller inte får hoppa på en av specialiseringslinjerna (hon studerar alltså till närvårdare) nu efter årsskiftet eftersom hon har en del kurser ogjorda, så nu förlorar hon allting: studiestöd, bostadsbidrag, det bidrag socialen betalar åt henne eftersom hon har rätt till eftervård osv. Fy faaaaan vad dom var orättvisa, hon har SÅ lite otentat, hon slutar skolan helt och hållet och bara festar för dom är så satans orättvisa osv. osv. Och så vidare.......

*

Men den gråtlitanian blev rätt kort då jag inte var utav samma åsikt som henne. Det som var ogjort har hon haft all chans att sköta under sitt andra år i skolan eftersom det är frågan om ettans rester. Men eftersom hon inte gjorde det fick hon inte fortsätta på den specialiseringslinje hon allra helst skulle ha velat i höstas och har pga. det drischat hela höst-terminen, festat, vakat på nätterna och sovit på dagarna, vart med kompisarna och kanske tentat två av sina resterande kurser. Skolan gav åt henne just så mycket veckotimmar att hon fått lyfta studiestöd och nu borde hon då ha tentat bort dem alla för att få börja en annan specialisering nu i januari hon för övringt inte alls gillade, men var tvungen att hoppa på om hon ville hållas kvar i skolans böcker. Fick hon det gjort? Nej, det lyckades inte. Mikrobiologin blev tex. otentad i måndags eftersom hon inte läste under helgen utan.... festade!

*

Så ni kan tro att jag inte sparade på orden: varför skulle de låta dig hoppa på spec.linjen då du inte skött det du skulle sköta? Din inställning var ju också åt helvete: du tänkte inte ens satsa på skolan utan bara hänga där det du måste så du skulle ha rätt att lyfta studiestödet? Du har haft all tid i världen att fixa dina rester nu under hösten då du ingenting annat behövt göra, men du gjorde inte det, klart att skolan säger stopp i nåt skede, annars skulle de ha huset fullt med folk som aldrig blir utexaminerade pga. oskötta kurser. osv.

*

Detta gjorde henne så klart sur, vem vill höra sanningen då man ringer för att få medhåll om att lärarna är helt åt helvete och skolan bara skit?

*

Men jag sa till henne att nu har du två alternativ så du klarar dig ekonomiskt och får lyfta de stöd du behöver: endera fixar du en arbetsplats där du förtjänar så du klarar dig, oberoende av vad det är frågan om för jobb eller så tar du ett arbete som arbetspraktikant, då du får arbetspraktik inom eget område, men inte mycket mer pengar än studiestödet. Men hon skulle då inte jobba i 8 timmar/dag och få så lite fyrk!

Jaha, sa jag, då får du fixa ett jobb då eller leva utan pengar och bostad! Och så påminde jag henne ännu om att det kanske är dags att se sig i speglen nu, för felet ligger ingen annanstans än där!

*

Gud vad sur hon var! Men jag kunde inte hålla inne med det jag tänkte. Varför i hela helvete skulle inte en 19,5 åring tåla höra sanningen och kanske, bara kanske dimpa ner på jorden, öppna ögonen, ta sig i kragen och sköta det hon ska sköta på ett vuxet sätt? Fast nu ringer hon ju som följande till sin kära mor, där hon får sympati och en massa skitsnack för hela slanten, efter det blir det samtal till sin morfar som är precis likadann.

*

Så här står jag igen, den hemska styvmodern som inte fattar ett skit :) men nu skiter jag i det, för allt det jag sagt är sant och det vet nog fröken innerst inne.