Vad ljuvligt det var att få träffa min mans yngsta son för första gången efter att hans mor förde iväg honom med våld från skolan, utan att vi hann säga farväl.
Utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att vi hade det väldigt roligt, vi skrattade och pratade en massa, vi spelade olika spel bla. ett lego-spel vi köpt och byggde tillsammans, vi var till naturhistoriska centralmuseét, sökte pizza från Dennis, åt ostbricka och hemgjort bröd och så bara VA vi tillsammans. Att lägenheten var liten störde oss inte över huvudtaget, vi hade det SÅ mysigt!
Känns bra att det är bestämt i rätten hur ofta vi får träffa pojken nu innan den officiella rättegången, det skulle nog bli väldigt sällan ifall enkelspåret fick bestämma. Då vi sökte honom försökte hon med både det ena och det andra, hade planerat in ditt och datt till veckoslutet som VI borde ha skött, men ingen av oss nappade på betet. Redan att SE henne fick mig att se rött, men jag bet ihop och sket i eländet. Tänkte i mitt stilla sinne att du kan nu jämt va, ditt straff för hur du behandlat barnen kommer nog i nåt skede! Jag log så där i smyg, DUMMA mig! :))
På söndagen önskade både vi och sonen att tiden skulle ha stannat så vi fått vara längre tillsammans och han var på riktigt dåligt humör en stund, tills vi konstaterade att vi träffas om 2,5 veckor igen då det är höstlov, denna gång hemma hos oss. Det tyckte han var mycket bra för han saknade både hundarna, Lillan och att få köra med bilen sin (ett gammalt skrälle min man hämtat hem enkom för att skruva lite med gossarna).
Skönt var det änd¨å att komma hem till Lillan, sonen och hundarna. Lillan hade haft det väldigt bra, men så hade hon ju till och med två tanter som skötte om och skämde bort henne.
Kanske allt reder upp sig till sist och slut.
.
0 comments:
Post a Comment