Kriser

Vissa skriverier på Facebook och på en kompis blogg fick mig att fundera över hur jag själv reagerar då det riktigt krisar till sig.

Oberoende vad kriserna beror på innehåller de definitivt sömnlösa nätter, ont i magen, jag är inte hungrig och funderar en massa, är frånvarande och i behov av min släkts och vänners stöd. För att inte tala om min bättre hälfts närvaro och tröst.

Sedan beror det på om krisen gäller mig och min bättre hälft eller någonting annat. Ifall det krisar ihop sig för oss två så är det endera tyst några dagar eller så bryter helvetet löst direkt. Är det tyst funderar min man på nåt, bryter helvete löst direkt är jag på gång. Ibland är jag också tyst, då reagerar min bättre hälft för det är han inte van med.

Ifall krisen beror på nåt annat har han alltid funnits där för mig då jag behöver honom, det har jag kunnat lita på, själv har jag också strävat efter att alltid finnas där för honom då han behöver mig. Kanske han är rädd för att ifall jag faller så faller hela korthuset, jag brukar nämligen alltid vara stark, fast jag gråter ibland. Å andra sidan är jag också rädd ifall han inte skulle orka, då skulle jag inte klara av att bära alltihopa. Vi är nog varandras stöttepelare vi två!

Några kriser jag tänkte nämna har att göra med döden. De är antagligen de största man möter ifall man inte drabbats av svek eller väldigt allvarliga sjukdomar, åtminstone så här långt, med mina mått mätt.

Då min pappa oväntat gick bort för ett antal år sen, reagerade jag kraftigare än jag trodde jag skulle göra. Vårt förhållande har av en och annan orsak inte vart så hej hopsan, men det förbättrades under de senaste åren tack vare att han hittade en kvinna han ville leva med, fick livsglädjen tillbaka och betedde sig mera vettigt. Då jag fick budet om hans bortgång föll jag på knä och bara grät. Inte MIN pappa inte, nej, nej och åter nej! Visst var hans hälsa skraltig och jag visste nog innerst inne att han kanske inte orkar så länge mer, men ÄNDÅ! Varför MIN pappa??

Jag minns att jag gick ut i skogen i mörknet och bara skrek PAPPA, PAPPA...pappa....pappa...pappa.... precis då tåget körde förbi....Varför MIN pappa??!?

Men jag repade mig efter en tid, livet går ju vidare och min bättre hälft stödde mig till 100%. Och pappa hade det nog bra dit han kom, utan sjukdom, skraltig hälsa och andra problem.

En andra gång då mitt liv föll i spillror var då min älskade hund blev under tåget, HELT oförhappat. Bottnet på min tillvaro drogs undan med sådan fart att jag, gravid, med min stora mage inte hann med över huvudtaget, Jag bara föll, föll, föll och SKREK ut min smärta tills jag inte orkade skrika mer, grät tills jag inte orkade gråta mer, vakade tills jag utmattad föll i en orolig slummer..... VAD illa hade jag orsakat vår Herre då han straffade mig på detta sätt?

Fast livet går vidare, det MÅSTE gå vidare och jag följde långsamt, med släpande steg efter, det fanns inga andra alternativ...även denna gång med hjälp av min man och hans stöd.

Min morfars bortgång, innan dessa två, är också en av mina tyngsta minnen. Han var otroligt viktig för mig och fast jag visste att hans tid var kommen så kunde jag inte förutse hur det kändes den dagen min mor ringde och berättade att han gått bort.

Han hade funnits i mitt liv sen den dag jag fötts, brytt sig om mig, stöttat mig, skämt bort mig, fört mig till altaret första gången jag gifte mig, skämtat och skrattat längs med åren, hjälpt mig ekonomiskt, ja funnits där då jag behövde honom. Varför fick HAN inte leva tills han blev 100 år, varför levde han inte för evigt? Varför gav han upp några dagar efter att han fyllt 80?

Men livet gick vidare även denna gång.....så gör det alltid.

Många andra kriser har mitt liv innehållit, både stora och små, men att ta upp dem alla här skulle kräva en roman, kanske den roman jag funderat på att skriva? Den skulle innehåller både missfall, barn med problem, brist på pengar, problem med att hitta jobb, vänners svek, alkoholism, ilska, sjuka föredettingar, våld, arbetsplatsmobbning, vissa människors mentala problem, stort ansvar, misslyckanden och mycket mer.....fast också en stor, överfylld snäppa av lycka, tur och glädje....annars vore jag inte den realistiskt optimistisk person jag är idag!

 I allafall skulle jag inte klarat mig igenom allting utan min man, utan närmaste släkt och utan mina närmaste vänner. Älskar er så väldans mycket!