Gårdagen

Gårdagen gick förbannat långsamt. Hemskt att kolla klockan var eviga halvtimme och räkna hur länge det var kvar innan det var dags att åka iväg med hundarna till veterinären... och då var det inte ens jag som skulle iväg utan min stackars man som igen en gång var tvungen att sköta den tyngsta biten.

*

Jag sa att jag kunde sköta detta, eftersom jag ansåg att han hade haft alldeles tillräckligt att tas med då Miina kom bort, men nej, han hade bestämt sig för att åka och tyckte det var bättre att jag vore hemma med Lillan. Att vi alla skulle åka var hur som helst uteslutet. Och kanske han tänkte att det blir allt för hysteriskt om jag skötte det.....?

*

Under dagen hann jag inte tänka så mycket på saken eftersom det var full rulle med Lillan, men då det mörknade ute och tiden obönhörligt minskade så kröp all världens tankar ut ur sina vrår: "Borde man inhibera detta, månne vi gjort för hastigt beslut, jag VILL inte de skall avlivas" osv. Men det tjänade ingenting till, att skjuta på detta i en månad eller två, det vore inte rätt, allra minst med tanke på hundarna. Så beslutet stod fast med en panikartad känsla i maggropen och uppe vid hjärttrakten.

*

Jag borstade settern för sista gången, klappade och skrapade honom överallt där jag visste att han allra helst ville bli klappad, småpratade medan han stint följde mig med sina chokladbruna ögon och lojt kråmade sig på golvet så jag inte skulle missa nåt viktigt ställe. Samma procedur tänkte jag genomföra med taxen, men han ville allra helst ligga i famnen, vara nära och "bara vara", så då gjorde vi det i stället.

*

Men så åkte de iväg, min man och gamlingarna, strax efter kl.8 på kvällen. Hemma blev jag, Lillan och en förvirrad hundvalp, som inte satte sig och stortjöt bakom porten som vanligt då dörren stängdes, utan hoppade upp på soffan och kröp ihop brevid mig och Lillan där vi satt och tittade ut i mörkret....märkbart fundersam...

*

Inte var han heller lika glad som normalt då min man en timme senare kom hem utan verkade snarare moloken, ledsen och rent ut sagt övergiven, åter igen tog han sin tillflykt till kökssoffan där han rullade ihop sig till en liten boll bakom min rygg. Fast några varv tog han runt hela huset var gång min man tog ut honom då han gick ut för att röka, IFALL dom andra skulle ha kommit tillbaka precis då han vart ute....men nej....

*

Resan till veterinären vart mycket tung sa min man då vi satt och småpratade efteråt, men tillika en lättnad då han sen såg hur de bara somnade bort. De kände absolut ingen smärta, de fick komma bort på ett värdigt sätt, befrias från ålderdomens alla krämpor innan de led alltför mycket. Han hade kramat och pajat dem tills hjärtat slutat slå, tills de drog sitt sista andetag, bara hållit om dem, funnits där.

*

I skenet av två ljus vi tände till minnet av dem kunde vi bara tyst konstatera att beslutet var tungt, men det ända rätta. Och jag antar vi fått perspektiv till hur saker och ting kan skötas, inget kan bli värre än det vi var med om då Miina så brutalt kom bort, dessa två herrar hade ändå fått leva sina liv rätt så friska och fyllda av glädje, springa fria här hos oss och känt att någon älskar dem.
*
Man kan kanske jämföra med då en gammal människa sluter sina ögon, kontra en ung som borde haft hela livet framför sig. Den förstas bortgång känns naturlig, om än vemodig, medan den andras får en att svära över världens orättvisor och uppgivet fundera vad som är meningen med livet. Så även med hundarna. Gamlingarnas tid var kommen, vår sista tjänst till dem var att låta dem få gå då livsglädjen ännu fanns, åtminstone till en del.

*

Idag känns huset ändå tystare än normalt, en vemodig känsla fyller mitt inre, men tillika känner jag lättnad. Lättnad över att det är över, att de fått komma dit där de för evigt kan njuta av ungdomlig styrka och varma solskensdagar.

*

Ni lever dock i våra minnen, precis som all de andra vi håller kära. Våra älskade, patenta, personliga, gammelhundar.

*

*

I stood by your bed last night... I came to have a peep.

I could see that you'd been crying, And you found it hard to sleep

I whined to you softly as you brushed away a tear, "It's me.

I haven't left you. I'm well, I'm fine, I'm here."

I was close to you at breakfast... I watched you pour your tea.

You were thinking of the many times Your hands reached down to me.

I was with you at my grave today... You tend to it with such care.

I want to reassure you That I'm not lying there.

I walked you towards the house As you fumbled for the key.

I gently put my paw on you... I smiled and said, "its me."

You looked so very tired As you sank into a chair.

I tried so hard to let you know That I was sitting there.

It's wonderful for me to be So near you everyday,

To say to you with certainty, "I never went away."

You sat there very quietly, Then smiled... I think you knew

That in the stillness of the evening I was very close to you.

And when the time is right for you To cross the brief divide,

I'll rush across to meet you And we'll stand there side by side.

I have so many things to show you! There's so much for you to see.

Be patient, live your journey out, Then come home to be with me