vaknade jag denna morgon. Med blandade känskor följer jag klockan då den obönhörligt tickar framåt tik-tak-tik-tak, mot kvällen, mot slutet av denna dag, mot slutet av livet för två av våra familjemedlemmar.
*
Ikväll skall min bättre hälft nämligen föra våra gamlingar för att avlivas, det är dags för dem att fortsätta på ett bättre ställe, där varken sjukdomar eller ålderdom gör sig påminda längre. Där min älskade Miina, Ronja och Lina möter dem, glada, sorgfria i ett soligt och varmt landskap.
*
Vi har funderat på detta sedan hösten, men sköt på beslutet då Mina gick bort allt för tidigt, allt för tragiskt, då orkade man inte ta ännu ett beslut om att självmant avliva resten av vårt gäng. Det skulle ha blivit för övermäktigt.
*
Men nu är det ofrånkomligt dags, våra gamla herrar har kommit till slutet av sin jordiska vandring och som ägare anser jag att man är skyldig att ta detta, svåra, för jävliga beslutet då man ser att djuren inte längre njuter av livet och att de troligtvis har ont fast de inte kan säga det.
*
En del av mig, förnuftet och förståndet, har redan under en längre tid processat detta, jag vet att de är 13 och 14år gamla, jag ser att takten avtagit, att de blivit gamla, att de i misstag kissar inne, har ont i lederna eftersom de vandrar nattetid och inte får sovit i lugn och ro, taxen har haft blod i avföringen och settern, han har en stor växt på halsen och är sedan länge döv, deras päls har mist sin glans, de har matsmältningsproblem, tänderna och andedräkten, de har också kört sitt race...
*
Men fast man hur har allt detta på det klara så gråter hjärtat, settern ha funnits i mitt liv i 10 år, varit min trogna följeslagare och vakt sedan han var 3år, taxen igen är min mans, men barnens mor (eller egentligen hennes far) smugglade iväg honom ner till Södra Finland där modern misskötte honom i 6år och han var i rätt dåligt skick då vi fick honom hem, så man skulle gärna ha gett honom ett kvalitativt liv mycket längre än vad han nu fick....fast nu fick han ändå leva sitt sista år fri från den skiten.
*
Jobbigast tycker jag att det är då vi inte kan ta hem dem efteråt och begrava dem nära där Miina är begraven. Marken är igenfrusen och täckt med metervis snö, inte en chans att vi får en grop grävd. Så de lämnas kvar hos veterinären och kremeras efteråt. Tillika kan det vara en lättnad att inte behöva genomföra begravingsproceduren, men tillika önskade jag att vi fått ta hem dem och fått sätta dem i deras sista viloplats...... göra det man gjort för alla de andra hundarna också....
*
Allra helst skulle jag ha velat ha det så....
*
Men ikväll löper de oberoende av min önskan fria tillsammans med alla andra hundar där inga bekymmer, ingen köld och smärta längre når dem, där de åter får uppleva glädjen i att vara unga, friska, utan ålderdomens krämpor. Där möter de oss den dag det är dags även för oss att lämna denna värld, då får vi träffa dem alla igen.
*
Miina, min älskade vän, ta väl emot dem då de kommer. Älskade Roxie och Leevi.
*
*
1 comments:
*snyft* ;(
Post a Comment