Skrikigt bara värre

Vår lilla prinsessa är definitivt av den skrikigare prinsess-sorten, åtminstone kvällstid. På kvällarna gör hon nämligen inte annat än tankar, skriker, slumrar till, vaknar, skriker, tankar, slumrar till, grälar, kackar osv. i vilken ordning de nu sen råkar slå in.

*

 Hon skulle gärna äta mest hela tiden, men det ryms inte så värst mycket i hennes lilla mage och då blir hon skitsur. Hon blir nämligen skitförbannad redan innan hon släppt taget ordentligt om tissen och man märker helt klart att hon skriker för skrikandes skull "jävla-förbannade-skit-tiss-jag-vill-ÄÄÄTA". Men antagligen får hon inte sitt sugbehov stillat... stackars liten.

*

Fast visst har hon problem med magen ibland också, det är prutt och rap för hela slanten, men en del gånger vet man inte varför hon blir så himla arg...det är bara att vyscha, sjunga, prata, gå runt med henne i famnen, byta ställning och hoppas på att det lugnar ner sig. Tackar min gud över att vi kan byta om med min bättre hälft nu som då så man inte behöver trava runt med henne ensam hela tiden. Jag undrar faktiskt hur ensamförsörjare klarar sig i liknande situationer, jag menar de som vart ensamma ända sen babyn var liten?

*

I alla fulla fall så har min tanke om ett väldigt lugnt och snällt barn fått ge vika, vi har absolut fått ett av den hetare sorten, där man nästan borde stå på huvudet för att få några kompromisser genomförda.

*

Jag undrar hur det blir då hon kommer upp i trotsåldern....då har man nog huvudet fullt av gråa hår...ifall man inte slitit det av sig för länge sedan....