Operation

Jag har en knöl på tungan som skall opereras hos en tandspecialist i slutet av nästa vecka.

*

Den började växa kanske en månad innan Lillan föddes, men fega jag gick inte till läkare fast min bättre hälft tjatade och tjatade, ja och jag gnällde och gnällde då den bara blev större och större och ibland blödde.

*

Men nu i förra veckan tog jag mig i kragen och åkte till arbetsplatshälsovården och visade den. De fixade direkt en tid till tandspecialisten, dit jag var idag.

*

Han var en MYCKET trevlig och charmig :) äldre man, som direkt kunde konstatera att den absolut inte var farlig utan hade uppstått till en följd av förändrad hormonbalans då jag var gravid, men att vi nog borde operera bort den.

*

Jag drog en lättnandes suck, men den lilla jävligt-rädd-för-smärta-haren inom mig frågade ögonblickligen ifall han  inte trodde den skulle försvinna av sig själv? Nej, det trodde han inte, där han samtidigt satt och bläddrade i sin kalender för att få mig inbokad så fort som möjligt

*

- Ja, den här veckan passar riktigt inte för mig, sa jag för vi har dop under veckoslutet, vore inte kul att sitta med stygn i munnen då....man vill ju äta och så.... (jösses vad DET hördes flönttigt) och har du inte tid i nästa vecka så kan vi BRA skjuta på det till därpå följande vecka (sa jag nonchalant i förbifarten). Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag BRA kunde sitta med russinet i munnen fast en MÅNAD, bara jag inte behövde vara med om ingreppet....

*

- Njae, vi skall nog få dig inklämd i nästa vecka svarade han till mitt stora förtret och så blev det. I slutet av nästa vecka måste jag finna mod att få mig ditsläpad UTAN att ta till mera drastiska metoder, som tex. bli sjuk eller nåt liknande (läs: få det flyttat). Det slog mig faktiskt att han antagligen var charmig så jag över huvudtaget skulle gå med på att gå tillbaka dit utan att vråltjuta eller kräva något så drastiskt som narkos eller så vidare..... :)

*

Innan jag gick sa jag dock att nu blir min man VÄLDIGT besviken då ni inte sen heller tar bort HELA tungan utan bara en liten bit (liten och liten....).

Oj, svarade läkaren, varför det? Ja, han sa att då vore jag tvungen att SKRIVA i stället för SKRIKA. Skulle ha passat honom perfekt :))!! Läkaren höll på att trilla av stolen som han skrattade och bad mig hälsa hem att kanske det ÄNDÅ är bättre att jag får hålla tungan kvar :-D

*

Ja, herregud, hur f*n skulle man klara sig utan tunga? Antagligen skulle blodtrycket stiga så ofantligt då man inte kunde ta ton ordentligt, att man fick hjärtsnörp. Näe, lite svart humor måste man ha, annars skulle man ha grubblat sig sjuk innan besöket. Ja, då man inte hade "tid" att gå dit tidigare för att höra vad som felades en.

*

Sen visade sig inte bättre än att jag BET i den, då jag välhållen kommit hem och skulle till att äta, så att en bit lossnade (usch) och SEN blödde den  alldeles något ofantligt. Så jag fick ringa specialisten på nytt som sa att jag skulle sätta en kompress på den och trycka upp tungan mot gommen i minst en timme...

*

Så nu sitter jag här med käften stängd och SKRIVER.... suck!