Liten och ynklig

Klockan är 8.20 på morgonen och vi har JÄTTEMÖRKT ute ännu, precis som mitt på natten.

Lite snö skulle nog pigga upp nu.

*

Under veckoslutet försökte vi få till stånd lite lillajulfiilis. Vi dammsugade och satte upp lite julljus i fönstren. Min man och son klättrade som små apor i fönstren då de satte upp julgardier i köksfönstren, men jag var ju också upp och hoppade då jag inte kunde låta bli att fixa alla rynkor efter att de var ditsatta :) Så åt vi lillajulsmat, men jag märkte på mig själv att min fiilis nog var på upphällningen, Miina fanns i mina tankar precis hela tiden. Tyckte bara att det var så himlanas orättvist att vi sitter inne i värmen och äter i allsköns ro som om ingenting har hänt och hon... hon är bara borta :((

*

Nå, vi såg på några filmer och följande morgon kändes det bättre, hela huset doftade av nybakade jultårtor och vi bara slöade, såg på tv, läste, slumrade till, småpratade.....

*

Blir säkert lättare med tiden att leva med detta. Det "bästa" är ändå att jag alltid kan gråta då jag känner för det, min bättre hälft skulle aldrig skratta, ignorera eller skuffa mig åt sidan, jag bara kryper upp i hans famn och låter allt komma. Ibland känns det nog som om man skulle vara en liten myra, färdig att bli påtrampad utan att det ens märks i vårt universum, som om ingenting har någon betydelse. Inte finns det ju så mycket att säga i dessa stunder, men det lättar ändå att få vara liten, ynklig och olycklig över orättvisan här i världen tillika som han bara kramar om mig eller slätar mitt hår.

*