Söndagsmorgon

Inatt sov jag åter väldigt tungt men knyckvis, har vaknat flera gånger, har för mig att jag var på toan, men allt har varit en enda röra. Imorse steg jag upp, tog ut hundarna, gav dem mat och kolapsade igen. Jag bara grät och kunde inte sluta över huvudtaget. Jag lände en sån värk in bröstet att jag inte kunde andas ordentligt.

*

Kröp ner i sängen brevid min man, försökte läsa, men läste samma sida om och om igen, tills jag kröp in i hans famn med örat mot hans bröst så jag hörde hans hjärta slå.... då slappnade jag av och somnade till slut....

*

Jag har inte drömt någonting sen olyckan, allt har bara varit svart, men nu fick jag träffa dig, älskade Miina, du sprang emot mig på en grön sommaräng, du var så glad, du lekte, hoppade, du njöt! Jag vet inte var vi var, tillika tyckte jag att vi var hemma på vår gård, tillika var vi någon annanstans, men jag skrattade också, jag var så lycklig...solen sken, det var sommar....

*

Det fanns också andra i närheten, jag vet inte vem, såg dem inte, kände bara att det fanns någon nära oss som väntade på dig, men för mig fanns bara du, men det gav en viss tröst att veta att du inte är ensam. Du lockade mig med, men tillika läste jag i dina ögon, på det speciella sätt du såg på mig redan då du levde och ville få någonting sagt, budskapet där du helt klart sa "gråt inte längre mamma, jag har det bra, jag mår bra... Mamma, du kan låta mig gå nu, gråt inte, mamma....." Känslan jag kände otroligt starkt var frid som växte inom mig, fick smärtan att sina bort just för den stunden. Jag förstod att du har det bra, att du är lycklig.

*

Drömmen slutade snabbt efter det, jag vaknade och hade enligt min man inte sovit mera än i en halv timme. Då berättade jag vad som hänt och att jag bara måste gå ut på kalhygget, ensam. Jag klädde på mig vinterrock och stövlar rakt utanpå pyjamasen och vandrade iväg.

*

Solen spred sina strålar över marken, jag blev som förbländad och såg nästan ingenting, lite dimma steg upp över den frusna marken, men naturen var så underligt stilla.

Jag gick till vår favoritställe där jag ofta stannat och sett på då du rusade över marken, en tornado med full fart, vild, ung, glad, full av liv, redo att leka eller hitta på andra tokigheter. Jag satte mig på en sten, talade till dig, grät lite, men nu kände jag att jag var redo att låta dig gå vidare, nu vet jag att du har det bra, men att du också vill att jag skall få ro i min själ. Du finns här för evigt, men du lever också vidare någon annanstans, på en plats där du möter mig den dag jag själv gör min färd.

*

Älskade Miina, jag gråter säkert många tårar ännu, för visst saknar jag dig något alldeles otroligt, säkert i all oändlighet, men nu vet jag ändå innerst inne att du flyger fri som fågeln, även i mitt hjärta.