I torsdags om morgon blev vår älskade Miina överkörd av ett tåg då hon var ute för att göra sina morgonbestyr. Varför hon stod på tågbanan i mörkret då tåget kom är något vi bara kunnat spekulera om, men troligen hade hon hittat en väldigt intressant lukt och förstod inte ens vad som hände innan hon var borta.
*
Jag vill inte skriva om den skräckfyllda timme innan min man hittade henne, ej heller om tiden efter att han hittat henne eller om förmiddagen som höll på att få mig att gå på knä, tillika som jag inte kunde förstå vad som hänt, inte acceptera att hon verkligen var borta.
*
Under de här dagarna har jag fyllts av många olika känslor, en otrolig sorg, lättnad över att hon antagligen inte förstod vad som hände och inte behövde lida, hat över att hon togs ifrån oss alltför tidigt, trötthet, missmod, desperation, en känsla av att tårarna aldrig tar slut, att jag aldrig kommer över detta, att livet helt enkelt är för orättvist, allt för jävligt, samt en önskan om att torsdagen den 19.11 aldrig skulle ha kommit.
*
Under nätterna har jag inte sovit ordentligt, endera slumrat till eller stundvis glidit in i dvala där inga drömmar har plats, men morgnarna har varit allra värst, då har jag vaknat upp med ett outtalat hopp om att allt varit en mardöm jag nu fått tillstånd att lämna, tills jag sett ut genom fönstret och sett ett ensamt ljus brinna på hennes grav. Då har allting brustit igen och jag har bara gråtit.
*
Under dessa två dagar har jag gått ut på kalhygget där vi alltid kastade käpp, där hon fick springa så mycket hon orkade, där man såg hur hon njöt utav livet och friheten. Vi har till och med trampat upp en stig här hemifrån, längs vilken jag nu vandrat ensam, gråtande, tills jag till slut, då jag stått ensam där ute, skrikit hennes namn för att få ut smärtan som växt alltför stor inuti mig.
*
Men hon hör det inte......
Ingen sitter längre i, ett av nosen nerklottat, tamburfönster då jag kommer från butiken
Ingen som med våld bara måste få kolla matkassarna
Ingen som står på baktassarna för att få ge en glad välkomspuss då man kommer hem
Ingen som klättrar som katten längs soffans ryggstöd eller redan i luften svänger sig från hopp till liggande ställning och dimper ner i sängen precis där hon landar oberoende vem som råkar vara i vägen
Ingen som kommer med upp i övre våningen då jag byter kläder eller otåligt väntar då jag duschar
Ingen som vägrar gå ut då det regnar utan i stället är okissad hela dagen
Ingen som hämtar mjukisdjur efter mjukisdjur i famnen på en fast man borde jobba
Ingen som lystrar till så många smeknamn
Ingen som med glimten i ögat lekt kurragömma med mig på övre våningen eller som snott godis av sonen och kommer ner med en himla fart då hon blir fast
Ingen som får bilens alarm att utlösas då hon inte längre orkar vänta på mamma med hon är in i butiken
Ingen som njutet så otroligt att få rusa ute i naturen eller otåligt vänta på att gorven som grillas ute på öppen eld skall bli klar
Ingen som parkerat sig i sängen så man inte längre har tillgång till egen dyna, men som ändå godmodigt fungerar som dyna tills man kanske måste pussas eller knuffas lite...
*
....... ingen Miina
*
Vi gjorde hennes grav fin idag, gjorde ett stenkummel ovanpå den, krattade marken runt omkring, satte dit en lykta, samt en porslinsängel som vakar över henne. Sonen gjorde ett fint kors, på vilket hennes namn står. I lyktan brinner ett ljus dag och natt så hon inte har det så mörkt, i vårt fönster brinner ett annat ljus varje kväll, så hon vet att vi inte glömt henne.
*
Jag hoppas jag får träffa henne i mina drömmar, att jag vet att hon har det bra, fast jag kommer aldrig att förstå varför hon togs ifrån oss så här tidigt, hon var bara 3,5 år gammal. Det enda som tröstar mig är att hon fick springa fri ända in i det sista och jag vet att hon njöt av livet, här tillsammans med oss, lika mycket som vi njöt av henne och hennes upptåg.
*
Du kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärta, en plats ingen annan kan få.
*
Älskar och saknar dig alldeles otroligt mycket!
*
Min Miina!!
0 comments:
Post a Comment