Måndag

Gårdagens upplevelse gav ingen tröst denna morgon då jag igen kände sorgen välla över mig med all kraft.

Känns som om det jag skrev var något som hände någon annan, för i morse saknade jag henne så himla mycket igen och kunde inte förstå vad som hänt och varför, VARFÖR??

*

Jag känner att jag är arg också (kanske bara bra), men jag funderar faktiskt på varför det hela tiden händer någonting negativt, hela tiden skall man fundera på något, stressa och ha det svårt. Varför kan vi inte få ha en trist vardag i många år, där inget speciellt händer, där allt tragglar på, ena dagen efter den andra? Är det faktiskt så att vissa människor testas ända in i det sista, då man endera går ner på knä eller igen en gång stiger upp i tron om att det nog blir bättre bara för att märka att man återigen blir slagen på käften?

*

Jag VET att detta inte kan göras ogjort, min älskade hund är och förblir borta, men snart vågar man inte glädjas av ens de minsta små glädjeämnen som kommer i ens väg, för vad är det som säger att DE skulle vara längre än en liten, liten stund? Finns inga garantier för någonting över huvudtaget!

*

Hemskt att jag sjunker ner i en sådan här pessimism, men just nu ser jag ingen annan utväg, för det här blir allt för personligt, vi får lida av händelser som absolut inte borde komma i vår väg. Visst vet jag att livet inte är rättvist, men jag tycker faktiskt att skiten borde delas ut på andra ställen också än enbart hos de människor som försöker leva ett ärligt och rättvist liv!

*

Fast har JAG någon talan, nej verkligen inte, en liten babblande partikel i en ofantlig helhet, vars böner inte är ett skit värda!
*
Men så här länge orkade jag vara arg, nu vill jag bara gråta igen..... :((