Att slå under bältet

Jag förstår mig inte på det där med att slå under bältet då det brakar loss och man får igång en sjujävla strid med gubben där hemma.

*

Vi strider väldigt sällan. Jag är den som höjer på tonen, han åter, är lugnets förebild. Fast då han blir förbannad kokar det nog i grytan riktigt ordentligt kan man lugnt säga. Endera ryter han till eller så kan han vara tyst i flera dagar innan vi får saker och ting genom pratat.

*

Ni förstår ju hur det känns för mig i en sån situation, jag som tar fart från 0->100 på fem röda sekunder.... men inte heller kan vara långsint....utan vill reda upp allting direkt, det är en plåga för mig.

Fast jag har också lärt mig att vara tyst, men fy fan vad jobbigt!

*

En sak som vi dock inte sysslar med är att säga hemska saker till den andra, saker som man inte menar, men som bara bubblar upp då man är arg. Ord man inte får osagda, som kryper in i en undanskymd vrå i den andras själ, för att vid ett eller annat tillfälle kräla fram igen, fula, giftiga och dubbelt större än de var från första början. Jag vet själv då man i något tidigare förhållande fick höra än det ena, än det andra, visst fastande orden och de skar i själen, kärleken gav bit för bit vika då hemskheterna vällde in.

*

Min bättre hälft, han har fått så mycket skit i nacken under sitt tidigare förhållande men göken, att han inte ens hade ett hum om att man kan strida och sen diskutera igenom saker och ting då vi träffades. Det är nåt han fått lära sig under årens lopp, liksom jag fått lära mig att tygla mitt temperament något så när..... Men HAN om någon fick höra så otroligt hemska saker från den människa han levde ihop med att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle kännas!

*

Så av någon på förhand, osagd anledning har vi dumpat det sättet att sköta saker och ting på. Man kan nog bli förbannad och vräka ur sig en massa som man samlat på sig sedan senaste konfrontation, men man kan göra det utan att slå under bältet.