Arbetsresan är avklarad, den var lyckad vad gäller föreläsningar, diskussioner, grupparbeten, kolleger, mat, tävlingar, ställe och andra roligheter, men vår stockstuga där vi bodde i två dygn, den hade både den ena och den andra bristen.
*
Jag och min chef sov i samma rum, fast man kan nog inte tala om rum, för det var litet som en skrubb, med inbyggd högsäng.Jag kunde ju absolut inte sova upp med tanke på min mage och nattliga wc-spring, så jag erövrade den nedre. Killarna fick sova på loft, till vilken en mycket smal och asketisk trappa ledde. Vi konstaterade direkt att man nog inte ska vara så rund under fötterna då man rör sig i den. Barn skulle man inte ha kunnat ha löpande där över huvudtaget.
*
Första natten var otroligt varm, vi sov nästan inte ett dugg i vårt lilla krypin.
*
Men det var bara ett av problemen kunde vi så småningom konstatera, där fanns det en takplafond, men avbrytaren i rummet brevid (Sänglampor? Inte en chans!), så jag fick stiga upp flera gånger efter varann och släcka-tända-släcka, beroende på vem av oss som var upp och tralla under natten. Nå, chefen kom i nåt skede på att hon hade ficklampa med sig, så då lugnade det ner sig lite.
*
Men det slutade inte där, stockväggarna var gjorda att tjock stock, men av någon underlig anledning så gick ljudet genom väggarna som om de inte över huvudtaget var där. I och med att vi hade toaletten på andra sidan väggen så kändes det i vissa sammanhang som om man befann sig i samma rum, var bara lukten som fattades :)
*
Båda nätterna sov vi minimalt och nu ser jag verkligen fram emot att få krypa ner i egen säng.
*
Men annars var stugan helt ok, själv skulle jag inte göra dylika val ifall jag i något skede har råd att bygga mig en, men man skall ju inte klaga, vi var där några dygn och sen var det hej, hej, dags att köra hemåt.
*
På hemvägen då jag satt ensam i bilen, med stereon avstängd (det gör jag ofta), då började jag igen fundera på Miina och det öde hon gick till mötes, hur brutalt livet kan vara, hur snabbt allt kan ändra.
*
En av mina kompisar sa efter att Miina gått bort att hennes mor alltid säger att vi inte kan förhindra då det är vår tur att lämna denna värld hur vi än skulle försöka, det står skrivet och sker då det är dags. Jag tror hon rätt i det, oberoende om man försöker fly undan sitt öde, så kommer det ikapp en, på sätt eller annat. Det var Miinas tur, oberoende av världens gång, hennes unga ålder eller kärlek och omtanke.
*
Det ger mig lite tröst då jag försöker hitta endast en vettig tanke i denna vanvettiga händelse, fast jag även nu på hemvägen, stortjöt då händelseförloppet körde ikapp mig som ett okontrollerbart snöskred.
*
Miinas uppfödare skickade mail då jag mådde som allra värst där hon skrev att Miina nu springer fri på klöverängar med den bästa som tänkas kan, nämligen hennes mormor Ami som hon vart tvungen att avliva för 4 mån. sedan endast 9år gammal pga. en mycket besvärlig ryggsjukdom. Det fick mig att le genom tårarna. Miina är inte ensam, hon har det bra där hon nu är, fastän hon finns här hos oss ännu också!
*
Min älskade Miina, du finns i våra hjärta, du lilla, busiga, glada virvelvind, du var ett stjärnskott, nu är du en stjärna uppe i skyn. Vi är så glada att vi fick rå om dig en tid, skulle inte byta ut den för nåt i världen.
0 comments:
Post a Comment