Så var dopet över

....tillika känns det väldigt skönt, nu behöver man inte stressa mera, men tillika känner man också sorg över att helgen gick så hastigt, att alla nära och kära kom och for alltför snabbt. Huset blev liksom FÖR tyst  i tisdags om kvällen då min mor och två av sönerna åkte iväg som sista i raden.

*

Men roligt hade vi. Ända från den stund då jag sökte Annika från flygfältet tills då sista gänget stack iväg. Eller roligt och roligt, vemodigt tog vi farväl av en del av gänget på söndagen, följande för på måndagsförmiddagen och så då sista på tisdagskvällen, men vi skrattade som små tokar åt en massa mer eller mindre sjuka sjuka juttun under alla de dagar de vistades här.

*

De blev alla väldigt förtjusta i vår lilla prinsessa och hon gick från famn till famn, alla ville ju hålla henne då egentligen ingen sett henne tidigare, åtminstone av de långväga gästerna.

*

Hon var nog fundersam i början då det titt som tätt dök upp ett nytt ansikte framför henne och mamma blandade sig ännu mera titt som tätt i sättet hur gästerna bar henne, vyschade henne, böt blöja på henne osv. Det var PRECIS som om ingen av dem hade erfarenhet av barn över huvudtaget :-D. Nå, inte av VÅR prinsessa i allafall...

*

Dopet gick också bra, hon började med att gräla högt och tydligt...VÄLDIGT högt och tydligt kan man väl lugnt säga, innan vi just skulle till att börja: I det skedet funderade jag om vi ALLS skulle få dopet genomfört, men sen lugnade hon ner sig och sov igenom hela komersen. Fast lite spänt blev det då gudmor böjde sig med barn och allt över dopfunten när prästen skulle sätta vatten på Lillans huvud, jag såg hur tutten började glida ur munnen på henne, det var fem före att den skulle ha trillat i dopfunten, men i sista stund var det över och hon blev upplyftad igen :)

*

Tårarna steg ändå i ögonen då prästen började med att säga att vi samlats för att döpa Henrikas och Markos första gemensamma barn. Kändes så fint på nåt vis, att äntligen stå där och känna en oändlig lycka över det lilla knyt VI åstadkommit, knytet som sov SÅ gott i gudmors famn, ovetande om vilken stor dag det var för henne och för oss, efter alla dessa år av en massa motgångar.

*

Fast sen bet jag ihop och tänkte jag SKA inte gråta, jag SKA inte gråta då alla ser, så jag riktade min blick mot syrrans yngsta son som satt på golvet och gjorde grimaser....då fick jag i stället plötsligt svårt att hålla mig för skratt. Snacka om humörsväxlingar :) 

*

Maten var också väldigt omtyckt, för att inte tala om den hembakta limpan eller marängkakan som serverades till kaffet. Och gåvorna vår lilla prinsessa fick....de var SÅ fina, allt från kläder till smycken fanns inpaketerade i det ena efter det andra ljuvliga paketet. Man nämndes nästan inte öppna dem....fast det var nog bara "nästan"....mamma kunde ändå inte låta bli.

*

Jag är också så innerligt tacksam för den hjälp vi fick med att ställa allt i ordning, från städning till bakning, från blomuppsättningar till mat och kärl. Jag skulle nog inte ha orkat köra det här racet utan släktens och vännernas hjälp. Ett stort tack är jag skyldig dem!