Krisvarning?

Det sägs att alla förhållanden genomgår kriser vid olika tidpunkter, är det vid 3år, 7år och kanske vid nåt annat år också om jag minns rätt.

*

Vi har vart tillsammans i 7år nu och har aldrig haft några större kriser. Visst var det väldigt jobbigt då jag och min son kom hit upp, lämnade släkt och vänner, flyttade in i ett hushåll där det redan fanns en karl och två tonåringar som hade egna rutiner de gick efter. För att inte tala om ungarnas mor som tidigare huserat i samma hus som så klart innehöll minnen från gågna tider.

*

I flera omgångar tänkte jag vad fan jag gett mig in på då det strulade till sig mer och mer från både moderns hatiska och bittra beteende till dottern illamående, men mitt och min mans förhållande växte sig starkare p.g.a. dessa motgångar. Rent ut sagt fanns det ingen energi eller vilja att börja reta upp sig på den andra då vi behövde varandras stöd och kärlek för att orka igenom den orkan vi stod mitt i.

*

Vi har hela tiden haft på det klara att VI hör ihop, vi är ett team och varandras själsfränden, vetskapen har gett styrka, det gör den än idag, men en stor omställning har nog Lillan fört med sig. Ibland funderar jag om det är NU vår första kris kommer att ta fart, då vi, två självständiga människor skall ändra våra liv och leverne efter vårt lilla trolls rutiner (ibland FINNS det inte ens rutiner)?

*

Nu menar jag inte att jag ångrar min att vi skaffat barn, nej absolut inte! Men visst är det en stor omställning i vår egen relation. Jag hoppas jag får skriva att vi också är lyckliga tillsammans då följande 7år har gått, oberoende om det krisar till sig i nåt skede.

*

Men en hel del arbete kräver det nog från både min och min bättre hälfts sida, man skall nämligen inte ta någonting förgivet.

*

Peace everyone!