Hur skall det gå?

Känns väldigt osäkert hur framtiden kommer att se ut då det dagligen basuneras ut i media om hur nästa år och även år 2010 kommer att vara väldigt svåra år.
Företag läggs ner, i andra blir stora mängder människor permiterade eller arbetslösa.
Hur kommer vi att klara det?

Fast egentligen borde man ju förstått att så här kommer det att gå. Det globala systemet kan inte bara byggas på eller utvecklas hela tiden. I nåt skede är gränsen nådd och vi nödlandar eller kraschar, på gott eller ont.

Jag ser som bäst på filmen "The New World", där Pocahontas lever med sin stam helt på naturens vilkor, de är tacksamma för vinden som blåser i träden och gräset, regndropparna som faller, solen som skiner och naturen som ger dem mat och kläder.
De känner inte hat, avundsjuka, ej heller svartsjuka.

Men deras värld förändras då den vita människan kommer i sina skepp, först med löften om gåvor och vänskap, sen med hotelser och strid.
Allt det vackra försvinner, sorg och hat ligger tjock som ogenomtränlig dimma och svåra beslut måste fattas. Dö eller dödas, fly eller fäkta?

Hur har vi det idag? Ser vi dagen som en gåva, är vi tacksamma över att vi är friska, att naturen ger oss både syre att andas, av solskenet som är ett måste för att vi ens kan eksistera, men ger också värme och vi kan njuta av dess strålar. Är vi tacksamma för regnet så växterna kan växa, för vinden så vi kan segla?

Eller går all vår tid till att tjäna pengar, köpa en massa, vi behöver, vi vill ha, det MÅSTE finnas?
Finns det tid för varandra, eller rusar vi på från en uppgit till en annan, är det ett enda springande, se på klockan, sätta i en högre växel?

Får våra barn vara barn, leka i naturen, växa upp i en trygg värld med vetskap om att inget ont händer dem?
Eller ställs det för stora krav på dem, man MÅSTE kunna, man måste veta, man måste beté sig vuxet, man får inte vara annorlunda, in i skolan, ut från skolan, läs detta, förstå en massa annat? Lär de sig att de OCKSÅ måste få kännykkä, dator, fin cykel, märkeskläder, mp3-spelare, Ipod och mycket, mycket mer?

Vem mår mest dåligt? Vi mår ALLA mer eller mindre dåligt i denna oändliga kamp att nå något som sist och slut inte har någon betydelse, som inte kan ge oss det vi alla behöver: kärlek, omtanke och respekt för den värld vi lever i.

Kanske tiden som står för dörren tvingar oss att stanna upp, ta till oss nya värderingar och hoppeligen lära oss något nytt, eller kanske minnas nåt gammalt som funnits, men glömts bort?