Otrevlig påminnelse

Vet inte Gud när min bättre hälft senast haft sin telefon att ringa på morgonen så han vaknar och kommer iväg på jobb. Vi vaknar vanligtvis rätt tidigt eftersom Lillan vaknar, så ingen väckarklocka har behövts under de senaste 8 månaderna.

Nå, måste konstatera att jag och Lillan stiger upp, min man får man DRA ur sängen, han är otroligt trög på morgonen. Meeeen....han kommer nu upp efter många om och men.

Så kom han då på igårkväll att han skulle sätta klockan (telefonen) och ringa. Sagt och gjort, väckning var satt till 06.45 i morse. Sade ingenting men visste absolut hur det skulle bli. I morse pipade han lur 6.45, men ingen reaktion förrän den nästan SKREK sitt jävla pip....då stängde han av den, svängde ryggen till och snarkade igen på fem röda sekunder.

Proceduren upprepades otaliga gånger tills klockan var 7.30. Innan det hade jag flere gånger knuffat till honom då luren pirrade och han snarkade ikap utan att någondera gav efter, men då den pep klo 7.30 informerade jag honom om att jag slänger fanskapet i väggen ifall den ringer EN gång till och han inte stiger upp!

Då masade han sig ur sängen, sur som bara den över att jag tvingade honom ur sängen det stackars livet. Själv var jag i det skedet något förbannad!

Han skulle MINSANN sova i annat rum hädanefter så han kan stiga upp hur och när HAN vill. Ja men, GÖR det, svarade jag, så HAR du kanske luren kvar i fortsättningen!

På ett mycket otrevligt sätt blev jag påmind om hur det var då detta var vardagsmat alla arbetsdagar. Kanske sen också bättre att väcka honom själv efter att man personligen piggnat till. 

Fast då vi surat en stund i köket gick det över i allafall....snabbare än hans 45 minuters utdragna uppvaknande :)