Härliga människor

Jag är så glad att jag har människor runt omkring mig som bryr sig om mig, jag menar om OSS så klart. Inte för att de i praktiken finns så nära, men de ställer upp och hjälper då man som mest behöver dem.

Jag var faktiskt i blåsten med min rygg. Eller kanske mest i blåsten då jag inte orkade / kunde sköta Lillan tillika, inte heller om hundar, hem och matlagning. Visst hjälpte min bättre hälft så mycket han hann, men han är också tvungen att sköta sitt jobb, så dagtid var jag oundvikligt ensam med hela kalaset.

Nu har vi ju den turen att både Lillans mommo och extra-mommo har blivit pensionerade denna höst så de ställde upp och kom hit och hjälpte till i tur och ordning. Min man var hemma förra må-ti med Lillan, sen kom extra-mommo hit och höll i trådarna från ons-fre, så var det veckoslut och på söndagen åkte min mamma upp med tåg och hjälpte till ända till onsdagen. Så nu har vi tragglat på EN dag på tumis med Lillan, gått si så där, men inte helt omöjligt i allafall.

Det bästa är att extra-mommo och mommo körde med vi-håller-igång-hela-förmiddagen-så-sover-Lillan-både-bättre-och-längre-sen-taktiken, så nu har jag faktiskt lite tid för mig själv då hon sover sin dagssömn på 2-3 timmar.

Själv fick jag krypa i säng då jag ville och vila ut UTAN att ha dåligt samvete, för de ansåg att både min rygg och själ mår bra av att få slappna av ordentligt. Fast jag har nog lite svårt att göra det, direkt som ryggen var i bättre skick så var jag på G, tänk att man funkar så fast man borde ligga lågt och låta kroppen läkas i egen takt?

Men visst kändes det tomt och tyst i huset i synnerhet då min mor åkte iväg, för att inte tala om lessamt....vi är så väldans långt borta från alla, för mig viktiga människor. Kanske det är nåt man borde ändra på i framtiden? Vem vet....

Jag är i allafall så tacksam för att de tog sig tid att komma hit och hjälpa mig, skulle inte ha klarat mig utan dem!