Dags att se sig i spegeln

Igårkväll råkade vi surfa in på en inhemsk dokumentär som visades i TV2 tror jag. Det kom inte så mycket intressant på de andra kanalerna och tv-kortet satt i digiboxen i vardagsrummet...och ingen orkade söka det....så....vi stannade där.

Programmet hette "Kansakunnan olohuoneessa" och kan kanske översättas till "I folkets vardagsrum" eller nåt liknande.

Den var filmad i olika människors vardagsrum under en längre period, där personerna i fråga förde monologer eller dialoger beroende på om de var ensamma eller inte.

En gammal, väldigt tjock man satt dagarna ut och dagarna in i sin fåtölj och såg på tv. Hemhjälpen kom och gick, pratade en stund med honom, men annars var han helt ensam. Han talade om gånga tider, lite om sitt liv och om sitt arbete.

Efter en tid flyttade han till en mindre lägenhet, han hade int råd att bo i den här lägenheten längre. Han satt i sin fåtölj medan flyttgubbarna packade ner hans saker i lådor och bar ut dem i flyttbilen. Allt som blev kvar i lägenheten var ett tjockt lager av damm som lojt rörde på sig då han för sista gången gick ut genom dörren. Han var enligt sig själv nöjd bara han hade tak över huvudet, sin fåtölj och sin tv och han satte sig igen direkt i fåtöljen då flyttgubbarna bar in den i den nya lilla lägenheten....med ett långdraget "håhhåjaaa"

Ett äldre par, de enda i dokumentären som verkade lyckliga, hade till slut sålt sitt hus för att flytta till en lägenhet i stan. De var nöjda över att de unga skulle ta över huset och det skulle bli barnaspring och stoj och glamm i huset igen. Till sin nya lägenhet hade de för första gången införskaffat en NY dubbelsäng. Kvinnan var lite skeptisk till sängen, men lade sig i den...och somnade så skönt, hon verkade så harmonisk och lycklig.

En annan, rätt så ung kille var arbetslös, bodde i en lite stuga på landet, festade rätt ofta och låg dagarna i ända i sin säng och såg på tv...tills en av hans kompisar kom dit med en flaska Koskenkorva, iklädd skinnmössa och vinterhalare och berättade att killen ifråga skulle bli pappa. De tog sig en ordentlig "finsk" fylla med humppamusik i bakgrunden och en massa "perkelen".

Men vad lycklig han var då han såg sin son första gången på sjukhuset, han grät och grät och torkade sig i ögonen med sina stora, smutsiga händer, sittande i slitna jeans och en urtvättad ylletröja.

I följande tagning förstod man att förhållandet till pojkens mor tagit slut, killen satt vid köksbordet och grät, han saknade sin lilla son väldigt mycket och han räknade minuterna tills han skulle få söka honom till veckoslutet. Och han grät igen då veckoslutet var över och han skulle föra pojken tillbaka.

En annan, äldre man motionerade jämt och ständigt i sitt vardagsrum eller så satt han ensam och såg ut i sitt fönster med hjälp av en kikare, talade om det förflutna, om sina barn och till slut om sin far som, som gammal och dålig bad att sonen skulle skära upp hans handleder, efter att sonen hjälpt honom med wc-bestyren, så han inte skulle behöva lida mera av alla ålderdomskrämpor. Då grät sonen, nu som gammal man, för hans far hade alltid varit en stark och stolt man.

En annan man hade en kvinna som var mentalt rubbad och varit inlåst på "dårhus" men som sedan mera blev utsläppt och kom hem tillbaka. Hon var helgalen, hon talade i gåtor och hade hela tiden en Ipod spelande i öronen, hon hoppade och viftade hit och dit, hotade honom och komenderade. Dom kom inte alls överrens, men han verkade hellre ha henne där än vara ensam.

Till slut var det en pedant äldre herreman som strök sina byxor och putsade sina stövlar väldigt noga, som en furir, tillika som han sjöng och jodlade på för full hals. Jag tänkte "stackars grannar", men tog det skamset tillbaka då jag en stund senare såg honom stå nere i en genomfartstunnel, sjungande otroligt vackert och känslofyllt med musiken spelande ur en högtalare han hade med sig. Folk gick eller småsprang förbi i en väldig fart utan att ens se på honom, som om han inte ens excisterat. Den enda som satte en slant i hans påse var en alkis som gick förbi, klädd i utslitna kläder.

Historien låter kanske tråkig i era öron, men både jag och min bättre hälft låg tysta en lång stund efter att programmet slutat. Känslan av dessa människors ensamhet och öden var så påtaglig att det fick en att tänka på hur man själv har det.

Vi har faktiskt haft våra kriser nu under den senaste tid då man ibland tänkt hur enkelt och bekvämt det skulle vara att skita i alltihopa och att man hellre skulle vara ensam..... men igårkväll insåg vi nog båda att vi är rätt lyckligt lottade som har varandra, att vi borde ta vara på varann och uppskatta varann mycket mer.....för INGEN av oss skulle vilja stå i dessa ensamma människors stövlar.

Ensamheten i detta karga, nakna, enkla dokument var så påtaglig att jag riktigt rös...jag VILL inte sitta "framför kameran" i samma situation i nåt skede, inte nu, inte då jag är gammal.

Kanske dags att se sig i spegeln, både för mig och honom.