I samma rum där jag låg idag kom och gick det andra människor med än den ena, än den andra krämpan. Flere äldre hade smärtor i bröstet eller för högt blodtryck, men en gammal tant, på långt över 90 år kom in för att hon fallit och brutit handleden.
Jag såg henne aldrig, för hon låg närmare dörren bakom ett annat skynke, men jag kände så sympati då jag hörde hur ont hon hade, hur disorienterad hon var, hon talade enbart svenska och hon verkade annars också trött.
Jag låg absolut inte och tjuvlyssnade, men då man ligger rakt upp och ner på brits bakom ett skynke, undgår man inte att höra, åtminstone en del av det som händer runt omkring en.
Tantens dotter och dotterns man kom efter en stund, de satt och småpratade med tanten då hon plötsligt frågade:
- Var e min Erik då?
- Jaaa....han lever inte längre, svarade dottern
- Jag veit nog att far min int ha levt på länge, men var e min man Erik, frågade tanten på nytt
- Vet du mamma, han ha vart död i över åtta år redan, svarade dottern
- MIN Erik då? E han DÖD? Han e väl inte död, sa tanten med både sorg, förvåning och förvirring i rösten
- Jo, han är nog det...
Då försökte dotterns man trösta tanten genom att säga att du har ändå fem barn som är i livet ännu
- Jo, jag har väl det, svarade hon
- Det är är ju din dotter Ingrid som sitter brevid mig, sa han
- Är det, frågade hon. Neeeeej, inte är väl du Ingrid? Int e du Ingrid!
- Jo, svarade hon, jag är nog din dotter Ingrid...
Så här fortsatte deras diskussion ända tills en sjukvårdare kom för att gipsa tantens hand. I det skede hade hon också glömt VARFÖR hennes hans skulle gipsas, att den var bruten.
Då närminnet så småningom byts ut mot gågna tiders händelser och man bit för bit försvinner in i en värld där allt är annorlunda än dags dato, där man själv är i sin bästa ålder och fylld av livskraft.....där ingen älskad gott bort, är det månne en befrielse för en själv? Att få uppleva den tid man kanske helst skulle leva om och om igen på nytt, må så vara att det sker bara i ens eget minne, hur skulle det kännas? Bra? Eller smärtsamt varje gång man blev påmind hur saker och ting verkligen är?
Men hur hemskt det måste vara som närmaste anhörig då ens mamma eller pappa inte längre känner igen en, då man gång på gång får uppleva hur en människa som man älskar, som alltid funnits i ens liv tynar bort mentalt......
Jag har aldrig behövt uppleva nåt liknande eftersom orsakerna till min fars och mina morföräldras bortgång varit helt andra. Jag hoppas jag aldrig personligen heller behöver uppleva detta, jag önskar INGEN behövde det......men ingen vet hur morgondagen ser ut eller var man står om 20 eller 40år. Så är det vare man vill det eller inte.
Ta vara på dina nära och kära!
0 comments:
Post a Comment