Rättegången

närmar sig med stormsteg och jag börjar faktiskt bli nervös redan.

Jag vaknar på nätterna och kommer på mig själv med att fundera på vad jag vill ha sagt i rätten, hur mycket enkelspårets advokat kommer att tenta mig, hur min bättre hälft skall klara det, hur det skall gå för vittnena, hur vi skall få domaren att förstå att vår oro är befogad, att vi talar sanning och "hon" är full av skit och lögn?

Ja och framför allt vad slutresultatet kommer att bli.

Min man sade för kanske en vecka sen att han inte hyser några som helst förhoppningar om att pojken skall få flytta hit. Inte efter att rätten år 2003 beslöt att skilja på barnen och återlämna pojken till enkelspåret medan de två äldre stannade kvar hos honom. Mentalt är det enda chansen för honom att överleva, för han skulle nog inte klara av att gå igenom samma pärs igen.

Han är också av den åsikten att det är slut på kämpandet och stridandet ifall vi förlorar denna gång, vi måste satsa på vårt liv, på vår dotter och de andra av barnen som enkelspåret inte kommer åt dvs. min son och äldsta dotran, på vårt välbefinnande och förhållande. 

Han vill och kan inte längre sätta hela sin tid och energi på att försöka få träffar till stånd om det kräver lika mycket som det krävts till dags dato, man bara måste sätta stopp för detta i nåt skede, OM man över huvudtaget vill fortsätta leva med förståndet i behåll. 

Tyvärr blir det i så fall på pojkens bekostnad..........hemskt, hemskt att ett litet oskyldigt barn skall behöva lida så fruktansvärt pga. sin mor och hennes psykopatiska beslut och gärningar! 

OM det nu går så att han inte får flytta till oss...

Ibland funderar jag på att kontakta någon som kunde skriva en bok om hur vi levat de senaste sju, snart åtta åren, bara för att få fram hur livet faktisk kan te sig då det riktigt kör ihop sig. Eller så borde jag gå en skrivarkurs och sätta mig ner och skriva en självbiografi.....jag undrar om jag skulle komma ihåg allting?

Idag harmar det att jag inte skrivit dagbok under hela den här tiden...fast vem fan anade att det skulle hålla på så HÄR länge och explodera i såna HÄR dimensioner?

Men......nu väntar vi med spänning blandat med oro på att vi i början av nästa vecka skall få rapporten på den stora utredning barnskyddsmännen gjort under vintern, både hos oss och hos enkelspåret, samt de utlåtande vi gett och den uppfattning de fått om oss. 

Den har av otroligt stor betydelse då domaren besluter sig för både vårdnadsformen och boendeplats. Ifall de rekommenderar att pojken borde bo hos oss har vi en bättre chans att vinna målet, rekommenderar de tvärtom, minskar våra chanser likt kvicksilvrets resa neråt i en temperaturmätare då kölden biter sig fast i världen.

Men vi gör vårt bästa för att få en ändring till stånd och finns det någon rättvisa i världen så kan jag inte bara tro att hennes ljug och skitprat går vägen? Eller det är kanske just därför som det GÅR vägen...?

I allafall så har vi i såna fall gjort det vi kunnat, vi kan bara inte göra så mycket mer.... Den dagen, den eventuella glädjen eller sorgen....den bara kommer så småningom vare vi vill det eller inte. 

Vågen faller åt det ena eller det andra hållet, men skipas rättvisan?

*