Ååå, vilken dag! Solen skiner, det är -5 grader kallt, vi har massor av snö, det är en perfekt vinterdag för att vara ute!
*
Eftersom vi inte har plogat ner till floden bestämde vi oss för att köra till andra sidan stan för att vandra på havsisen i stället. Det gjorde vi alltid som yngre då vi bodde nere i Södra Finland. Ibland skidade vi ute på isen med mommo, moffa, mamma och lilla syster, med färdkost i ryggsäcken. Senare for vi också ut på isen med min bästis, ibland extempore, ibland på längre och planerad rutt. Härliga minnen, värdefulla, obytbara.
*
Sagt och gjort, på med kläderna, min bättre hälft fick hjälpa mig med kängorna för dem fick jag inte dragna på fötterna, men resten lyckades jag faktiskt med, fast det börjar ju nog bli lite problematiskt att få fast vinterrocken, men det är bara att bita ihop tänderna, dra in magen och lida ännu en liten tid. Förresten, kanske berodde kängproblemet också på att valpen hängde i skosnörena jämt och ständigt?
*
Nå, han skulle också med. Fast han ville för det första inte använda selen vi köpte av förra ägaren utan svängde, krängde, bet och vägrade absolut vara stilla då jag försökte sätta den på honom. Då han dessutom hade växt en del sen den sist var i användning och jag i samma veva försökte få den justerad i rätt läge, var hela operationen rent ut sagt en katastrof. Min man gapflabbade då hunden låg dubbelvikt på golvet, morrande och svärande på hundspråk, för att slita den av sig och tog den till slut av honom, även det med en massa tjohej. Så det blev bara halsband och Flexi för hans del.
*
Men iväg kom vi. Fast bilresan gick ju lite si och så. Valpen var mycket förnärmad över att måsta sitta på bakbänken, helt ensam. Han såg inte ut och klyftan mellan bak- och frambänk var så stor att han inte vågade sig på att försöka ta sig över den. Så det var en himla sång hela vägen. Tänk hur en liten valp kan låta övergiven, ensam och olycklig då han sätter det sidan till. fast han för en liten stund sedan betedde sig som en tetting?
*
Men fram kom vi. Valpen var ju nog lite orolig först, han hade ju inte sett så mycket människor och bilar tidigare, fanns också en massa spår man borde ha följt och lite måste man morra då det kom främmande människor emot på isen..... Men sen var han kompis med alla, skulle säkert ha sprungit all världens väg ifall vi inte haft honom i rem.
*
Vädret var för härligt. Solen sken från en klarblå himmel, man såg km-vis ut över det frusna havet., vid stränderna satt det folk som njöt av en kopp hett kaffe ur medhämtad termos, alla med ansiktena svängda upp mot de redan nu värmande strålarna, alla var på gott humör, ingen stressade.... Å vilken söndagsstämning.
*
Jag kände lugn och ro där vi vandrade, min bättre hälft och jag, med valpen endera i full fart framför oss eller bakom oss, på väg åt andra hållet. Det var terapi för själ och hjärta. Med godan ro kom vi hem och kröp i säng, valpen och jag, ännu med den friska doften i färskt minne.
0 comments:
Post a Comment