Gemensamt barn

Jag har aldrig tidigare tänkt på detta så där väldigt mycket, men märker att det är en sak som börjat kännas väldigt viktigt nu, då vi faktiskt väntar vårt första gemensamma barn.

*

Nu menar jag inte på inga vis att de andra barnen skulle vara mindre viktiga, tvärtom, vi har hela tiden talat om att de ska få en lillasyster, men aldrig pratat om "halvsyster" eller något dyligt. Till och med äldsta dottern som inte är varken min mans eller mitt barn så där biologiskt sätt, har redan tagit rollen som stora syster och det känns väldigt bra.

*

Men ändå...Vi uppskattar väldigt mycket att vi blivit tilldelad denna gåva och hoppas så innerligt att allt skall gå bra, fast vi aldrig målmedvetet strävat inför att skaffa flere barn, men på något vis har det gjort vårt förhållande ännu mera sammansvetsat.

*

I början, även för några år sedan, tänkte vi att nu då de här barnen växet upp så skall vi bara rå om varandra och njuta av att vi har varann, eftersom vi haft så otroligt mycket problem med dottern och min mans barn + med deras släkt som lagt sig i precis allting, saboterat, svartmålat och förstört så mycket de hunnit.

*

Men under de sista åren/året så har tanken på ett gemensamt barn mognat fram, kanske mera som en tanke "saa tulla jos on tullakseen" än som en målmedveten strävan och nu då vi står här, ungefär 5 veckor från dagen D, kan jag inget annat säga än att graviditeten och mognaden i rollen som lyckligt gifta föräldrar givit oss väldigt mycket lycka, glädje och framför allt hopp inför framtiden.

*

För oss är det ingen självklarhet det här med att skaffa gemensamt barn. Det är först nu då vi kan spegla tillbaka till gågna tider, till sorg, ilska, förnedring, hat och kärlekslösa stunder, hur barn kan manipuleras och dras in i vuxnas sjuka strider, som vi vet hur mycket detta barn betyder för oss och hur mycket ett lyckligt förållande föräldrar sinsemellan spelar in.

*

Vi har tex. medvetet gått inför att pappa alltid är med då vi varit på ultra eller läkarbesök. Han hade nämligen ALDRIG tidigare fått vara med om detta. Han njuter alldeles något otroligt att få se henne, röra vid magen och prata med Lillan, får vara den far han aldrig förr haft möjlighet till och detta gör mig så lycklig.

*

Jag tror där till att fast vi inte materiellt sätt kan ge henne allt hon vill (tacka gud för det), så kan vi ge henne all den kärlek de här andra barnen borde ha fått och som vi strävat till under alla dessa år. Skillnaden är att nu saboterar ingen vår målmedvetenhet, nu är det frågan om VÅRT gemensamma barn, vilket är stor skillnad från "våra" barn som i själva verket är dina och mina.

*

Nu knyts banden som omedvetet hängt lösa ihop, nu hittar pusselbitarna sina platser, nu ser jag den röda tråd, som för en tid varit suddig och försvunnen.....

*

Ett litet korn av hopp och lycka spirar i mitt bröst, en liten tro på framtiden växer sig åter starkare, en tro om att livet trots allt ändå har en mening.