Jag är ju inte precis av den tystaste sorten, gillar att lyssna, gillar att prata, ja, med andra ord; jag gillar att kommunicera.
*
Men ibland är inte det heller så lätt, i synnerhet om det uppstår pinsamma pauser då man pratar med någon man inte känner så bra, eller ännu värre, med en total främling. Känner ni igen det?
*
Man kan ju liksom inte häva ur sig det spottet hämtar i mun eftersom man inte känner människan, ej heller grina åt nåt sjukt skämt (man vet ju inte om människan har humor över huvudtaget) vilket betyder att man måste tänka efter vad man säger...och eftersom man måste göra det så är man i samma veva tvungen att komma på nåt VETTIGT.
*
Nå, då tar man till väder och vind eller så är man ofantligt intresserad av den andras arbete eller bakgrund, vaikkei voisi vähempää kiinnostaa.
*
Så småningom börjar man undra över hur man skall ta sig ur situationen, vilken ursäkt vore godtagbar, finns det någon bekant i närheten som man kunde dra in i detta för att inte behöva hålla monolog så länge till, eller skall man kanske bara sticka?
*Ibland märker jag med mig själv att jag till min förfäran bara hasplar ur mig nåt ifall den andra är tyst, fast jag i vissa fall borde vara tyst själv eftersom den andra bara behöver TID för att få sagt det h*n vill ha sagt.... men jag blir NERVÖS om det räcker för länge =/
*
Egentligen har jag blivit rätt duktig på att föra smalltalk eller så är det mina smalla talkar som får mig att TRO att saken är biff och den andra personen tycker att jag tammefan inte är klok, HAH.
*
0 comments:
Post a Comment