Att fungera som stödperson

*

Jag fungerar som stödperson åt en 17 årig flicka, eller en ung kvinna kan man väl säga.

Hon har flyttat hemifrån i början av sommaren till följd av olika, rätt komplicerade orsaker och har sedan unga år varit i kontakt med socialen, där hon fått stöd och hjälp.

*

En stödperson fungerar som praktisk rådgivare och förtroendeperson åt den unga. Vem som helst kan anmäla sitt intresse, men socialen gör en utvärdering om man är lämplig att fungera som stödperson innan man går vidare. Det är närmast frågan om hur ens eget liv ser ut, egna värderingar, intressen och framför allt hur man förhåller sig till tex. alkohol, droger i samband med unga osv.

Man har tystnadsplikt, men skall givetvis kontakta socialen ifall man blir väldigt orolig över nåt. Man kan även delta i olika utbildningsevenmang eller lära känna andra stöd- personer/familjer via olika temadagar.

*

Innan man träffar den unga så går man lite igenom han/hennes bakgrund, men idén är att man som stödperson inte skall få veta så mycket, utan den unga får så småningom själv berätta det h*n vill. På basen av uppgifterna kan man i allafall bilda sig en uppfattning om man känner sig lämpig att ta sig an just DEN här unga.

*

Så träffas man tillsammans med socialen, berättar om sig själv, byter telefonnummer, pappersarbetet klaras av och kommer överrens om en först träff. Kontakt har man ca. 1 gång/vecka, då det är tänkt att man träffas, men ibland kan det också ske via telefon beroende på omständigheterna.

*

För vår del har det bla. betytt kirppisrunda (köpte skrivbord till hennes lägenhet), införskaffning av nätuppkoppling (var med och gjorde pappren), en pratstund hemma hos henne med kaffe och bulla som tilltugg, kopplande av taklampor (min man var med) och senast igår kom hon hem till oss då vi sydde nya gardier till hennes lägenhet, drack te och åt hemgjord limpa. Då hann vi även tala en massa, både mer och mindre känsliga saker och jag kände att hon småningom fått mer förtroende för mig. Då jag skjutsade hem henne sa hon att det var jättekiva att prata och att hon ser fram emot följande gång.... Det kändes bra.

*

Så tveka inte ifall du känner att du har viljan och orken att hjälpa någon ung människa som behöver en vuxen de kan lita på, som inte kräver för mycket av dem, men som kan hjälpa dem med, för oss vuxna helt självklara, små saker och ting eller bara lyssna och finnas där, man kan göra stor skillnad med rätt så lite. Stödpersoner finns det alldeles för lite av, men ungdomarna är väldigt många.

*