*
Imorse var vi på ultra, allt gick som det skulle, men det var egentligen inte DET jag skulle berätta om, utan vad som hände MELLAN ultrat och läkarbesöket.
*
Vi, alltså jag och min man, kom ut från undersökningsrummet på centralsjukhusets mödrapoliklinik och väntade på att vi skulle få gå in till läkaren.
*
Vi var båda trötta, men på nåt sätt kulminerade det där ute i korridoren, väntande på en soffa.
Jag gäspade, han gäspade, jag gäspade igen, han gäspade och VI gäspade.... så gott som hela tiden...man kunde ha lagt sig raklång dår och slumrat till och då blev jag så jävla fnittrig....
*
Jag grinade åt PRECIS allting och han försökte tysta ner mig mellan egna fnissattacker och det gjorde ju MIG bara mera trög och slö.
*
Det satt en yngre kvinna och väntade på en annan soffa längs samma vägg och snart blev hon inkallad. Hon var lestadian, sa min man. Jaha, sa jag, hur vet du det? Ja, han visste nu bara det.... Ok, sa jag...funderade en stund och sa sen, jo det var hon nog. Vadå, sa min man? Nå ,men lestadian sa jag. Hur vet du det, sa han? Ja hur FAN kunde jag veta det, men det var HAN som började jarongen.
*
Och så grinade vi igen....
*
Så kom jag på att försöka sticka in fingret i munnen på honom vareviga gång han skulle till och gäspa. Ha ni prövat på det? Man blir skitsur då man har en stor, skön gäspning på kommande och så trycker nån ett finger mot tungan, det är som att springa mot en bergvägg, gäspningen tar tvärt slut och det värsta är att man riktigt KÄNNER hur den blir på mitten.... Jag blir åtminstone riktigt uppretad då det sker (läs: väldigt sällan).
*
Nå, så försökte han då gäspa bakom handen och jag försökte pilla in ett finger i munnen på'na och i samma veva jag lyckades med det så kom en läkare förbi... och hon lurade minsann långt på oss och min man undrade om jag inte kan betee mig över huvudtaget?!
Ja, men herregud, sa jag, har hon ingen HUMOR?
Ja, skulle DU skratta om nån sitter på en bänk på mödrapolin och kör in fingret i munnen på sin man, sa han.
Ja, vad skall man svara, TOTALT humorlöst :))
*
Jag kom faktiskt underfund med att mina jåner kanske inte passade in där i den miljön, det är annat då man ligger hemma i sängen och ingen travar förbi :)) så det lugnade så småningom ner sig, men lätt var det inte.
*
Och det visade sig ju att samma läkare som gick förbi också var den läkare vi skulle träffa. Snacka om otur!
*
2 comments:
Och värre blir det,vänta bara då er baby är född.Sen pratar man inte "normalt" längre..utan man e helt inne i babyns värd.Dulli dull dull :)))
Aj, aj....DET kom jag ju inte att tänka på ;-D
Post a Comment