Har gått bra med dogsen nu, inget innegöras under nätterna och vår unga settertik, hon ha lärt sig att begära ut efter natten, så då är det bara att stiga upp och rusa iväg ut med en himla fart, annars blir det nog kalabalik.
Tur att vi bor så avsides att det inte har någon betydelse över huvudtaget om man trampar på i pyjamas med håret på vift, halvt i drömmarnas värld. Ingen ser och de som ser, de bryr sig inte.
I allafall så växer tiken för fullt och är ibland väldigt omogen och stursk, lever upp med taxen och lådsas vara något tuff, gläfs, hoppas och morras hit och dit. Fast tuffheten byts ut mot rädsla och rest ragg då hon hör något ovant eller ser nåt hon inte sett förut.
Jag kom på mig själv att ropa på henne med Miina, Miina, Miiiiinaaaa då vi var ut en sväng här igårkväll och hon inte ville komma in. Det fick mig att stanna upp och uppleva "gamla" minnen, minnas min älskade hund jag förlorade så brutalt, känna smärtan ta tag i mitt innersta än en gång. Fast innan jag hann gå djupare med min analys dök en drygt 4 månaders ung settertik upp, med öronen på skaft, rag,gen likaså fundersam över vem jag egentligen ropade på...
...borde hon vara rädd, fanns det någon i närheten....eller var det bara mamma som var tassig?
Så fick det bli, några vingliga Bambiskutt, vilda krumbukter och så tacklade Viivi mig med en blöt slickslurp-puss i ansikte och jag kunde inte annat än le, min lilla tassibytta.
Fast inte att förglömma, min älskade Miina! Så lika, men ändå så olika!
0 comments:
Post a Comment