~Skärgården mitt Hjärta~

Då jag var nere i Södra Finland hos min mamma, bar det i slutet av veckan iväg ut till yttre skärgården med min syster.

Tanken var att vi skulle titta till det vi ärvt efter att pappa gått bort, med en liten tanke om att kanske fixa till sommarstugsprojektet min far och mor började snickra ihop på 70-talet. Ett långtidsprojekt, en dröm, men i allafall.

Nå, vi var ju utrustade med både gummistövlar och spray, allt för att hålla ormarna, skogsbässarna och andra insekter på avstånd. Men killen som kom ut med oss, han hade bara seglarskor och inte var han intresserad av sprayet heller....världsvan eller skärgårdsvan som det heter var han..... Oooooch det ville sig faktiskt så väl att han fick gå FÖRST fast han var så "oförståndigt" klädd, jag menar....VI kunde ju inte utsätta oss för ytterskärgårdens faror?!

Fast systra min blev ändå tvingad till att gå först i BÖRJAN av expeditionen  (fråga mig inte av VEM :-) och hon tänkte faktiskt promenera rakt på en orm som solade sig på bergskläppen. Både hon och jag ropade till och hoppade och skuttade iväg åt andra hållet. Därför kom vi inte överrens om det var frågan om en snok eller en huggorm. Killen sa att den hade gult bakom öronen, men tillstod att den kanske hade zick-zack på ryggen i allafall. Nå, den lever och mår bra kan man väl tro eftersom vi inte kom oss för att döda den, alltför mycket tid gick åt att få våra stackars skenande hjärtan att lugna ner sig.

Efter den strapatsen, med matpaus sittande på ett berg nära havet där solen glittrade och lekte i strandskvalpet, där man skulle ha kunnat lagt sig ner och drömt sig bort, åkte vi ut till en annan ö, bergig och hög, men rätt mysig, eftersom man kunde fixa en liten fiskarstuga i skrymslena bland låga berg och buskar......ifall man hade bygglov :-/.

Vi ville ändå runda holmen till fots och det gjorde vi efter bästa förmåga, vilket inte var mycket att skryta med för min och systras del. Killen, han for fram som en bergsget med kameran i högsta hugg, medan vi kom stånkande efter som ett ånglok....bara rälsen fattades. I ena stunden var han brevid oss och i följande någon helt annanstans. Jag kände mig GAMMAL må ni tro. Antagligen skulle systra min ha haft mera fart om inte jag funnits där som broms...antagligen.....fast hoppeligen inte ;-D

Men min fantasi skenade iväg och jag såg mig själv sitta ihopkurad framför öppen eld en sensommarnatt under bar himmel, med stjärnorna gnistrande ovanför, havets kluckande, fåglarnas rop, vindens viskande i buskagen, med hundarna som springer omkring för att studera allting, men som till slut kryper ner under en varm fårskinnsfäll brevid mig..... tillika vi studerar den falnande glöden och naturen som tystnar i den allt mörkare natten.....allt lägger sig till ro, en otrolig frid sprider ut i kroppen, en dröm jag absolut skulle vilja uppleva.

Men härligt var det att vara ut på sjön, befinna sig högt uppe på vågkammarna, för att i nästa stund ligga lågt i vågdalarna, känna saltvattnet stänka i ansiktet, dra in havsdofterna i näsan, blunda och bara njuta.

Vi såg till och med en havsörn som flög lågt över havet, mäktig, med långsamma vingslag, utan brådska, havshimlens härskare, så nära att bli utrotad, men ack så stolt.

~Skärgården Mitt Hjärta~