Livet är orättvist

Ibland är livet orättvist, mer eller mindre, inte alltid jämförbart med hur andra har det, inte alltid lika tragiskt, men ändå orättvist, just i den stunden då man mår som allra värst.

*

Jag tycker själv att jag är en person som borde orka med allt och alla. Med alla egna problem, dystra tankar och förbaskade händelser, men också med alla andras.

*

Inte för att jag INTE vill orka med andras problem, nej, nej, känner mig hedrad då jag är värd att få finnas som stöd för andra, men känner att jag inte borde klaga då så många har det så mycket värre. Man borde vara tacksam och jämföra med hur andra har det.....då skulle man kanske inte marra?

*

Fast det är ju inte så, alla har vi vårt kors att bära,  för alla känns just deras kors extra tungt, även för mig.

*

Jag skulle vilja bli av med all skit (talar inte bara om hunden nu), inte bli pålastad än det ena, än det andra, alltså EGEN skit, men livet funkar ju inte så....hur man än har tänkt det så är det bara upp och ner, ner och upp precis hela tiden.

*

Kanske man borde samla alla dem som har det tungt och ta en öl för varje tår som fälls, för varje orättvisa som hänt, för varje oundvikligt tragisk historia och kanske till slut för varje leende och skratt man tillsammans utbringar i denna oförståeliga värld?

*

En ordentlig fylla skulle sitta bra! Jävligt bra!