Så åkte han

Så åkte min man iväg med våran Roope för att föra honom till hans nya familj. En lång resa har Roope framför sig, ända ner till Esbo skall han, han som är bilsjuk och allt....De har träff i Seinäjoki, men Roope kommer nog att vara slut efter den strapatsen.

Jag har mer eller mindre gråtit hela morgonen, känner mig så himla skit! Varför klarade jag inte av att lösa problemet med hans kissas och kackas inne? Gav jag upp för lätt? Borde jag ha kämpat längre? Borde jag ha prövar på alla olika råd jag fick? Kunde jag ha gjort mera?

Jag borde ha förstått tidigare att det inte bara fixar sig, det där med två unga hundar och en liten baby. Visst visste jag att det skulle bli jobbigt, men kunde inte tro att det skulle bli SÅ jobbigt att jag inte skulle klara av detta. Jag som nu står pall för det mesta. Men nej, nu gick det bara inte.

Jag tänkte naivt att vi har ju haft TRE hundar som mest, nog skall det gå med två också. Det skulle nog ha gått om det bara vart frågan om två hundar, fast de var unga och vilda, men Lillan, hon tar så mycket av min tid, mer än jag trodde, mer än jag tänkte hon skulle göra. Dumma, naiva jag.... Men det är lätt att vara efterklok...*suck*

Och jag funderade nog på det där med Roopes innegöras redan innan vår andra valp kom, undrade hur det skulle lösas, men då man nu märkte att hon redan håller sig nattetid och gör bestyren på papper fast hon är SÅ ung, så kändes hans överallt-når-som-helst-kissas och kackas ännu mera besvärliga.

Skulle jag veta att det tar slut om två månader, då skulle jag ha kämpat på, men det kan fortgå länge ännu, hur gör man då, sen då Lillan börjar röra på sig? Jag menar, man bara KAN inte ha koll på precis allting hela tiden och eftersom hon redan nu visar ett himla intresse för hundarna, så kan ni ju tänka er var HON rör sig så fort hon får i första växeln?

Och hur skulle det gå med valpen? Skulle HON förstå att man skall göra sina bestyr enbart ute om en annan strilar inne när det behagar? Och det är inte SMÅ mängder det är frågan om (eller så är dom små och överallt).... Så mycket som blev så osäkert pga. detta....FÖR mycket.. :((

Men, men....på förmiddagen var jag ut på en sista länk med Roope, där vandrade vi längs en sandväg, han och jag.. Och jag bara grät och snörvlade! Han tittade lite undrande på mig, mamma....nu är det någonting konstigt med dej, hördu....? Men det lättade lite, att få gå där och annamma hela världen, tyst för sig själv, men ändå njuta av hans sällskap.

Tillika är jag avundsjuk också, att en annan familj skall få njuta av honom nu, att han kanske t.o.m kommer att trivas BÄTTRE där än hos oss.... Fast det skulle ju vara det bästa som kunde hända, att han fick det ÄNNU bättre, då vore detta åtminstone inte förgäves.

Men ändå känns det hemskt att behöva ge upp, att packa hans saker, att hålla honom sista gången i famnen, att snusa i hans päls, att för sista gången se honom och valpen leka, att för sista gången pussa honom, höra hans små tassar trippa på inne eller känna värmen av honom då han kurar ihop sig brevid mig och Lillan på soffan...Inte heller hans skall eller hoppas får jag ta del av mera. Fast dem var jag nog lite irriterad på.

Men det måste jag nog säga att jag INTE förstår människor där den ena hunden efter den andra byter ägare och det kommer nya i stället och så byter man igen lite hit och dit. Det här är nog SÅ hård paukku att jag inte vill vara med om det flere gånger, ALDRIG om det bara är fast i mig.

Summa sumarum: Kommer att räcka länge innan jag kan sluta tänka på det här, sluta gråta. Lite samma känsla som då Mina kom bort, fast nu är det mitt eget fel, jag som gjort valet att ge bort honom. Är för jävligt alltså, att sitta och gråta då man själv orsakat detta,t förståndet säger en sak, vill hjärtat nåt HELT annat.

Men nu fick jag ändå säga farväl, nu får Roope leva lyckligt vidare, för jag TROR att han får en bra familj, jag HOPPAS det. Men det hjälper ju inte då hjärtat gråter.

Varför hade jag inte mera krafter? Varför är livet fullt av problem? Jag ber aldrig om så mycket, men inte ens DET lilla man önskar sig kan få hållas i balans....
Blaaah, vilken dålig dag!