Kan inte förstå

Jag tror ingen av oss förstår hur hemskt det skulle vara att förlora sitt eget barn.

Ingen av oss som inte varit med om det vill säga.

*

Jag har sen en tid följt med en blogg, skriven av en kvinna, en mamma på Åland. I fjolsomras konstaterades det att hennes dotter hade canser och efter en massa upp och nerförsbackar, sjukhusbesök, behandlingar, tro, hopp och förtvivlan somnade lilla Lova 6år, in inatt efter att gett upp sin kamp mot denna hemska, hatiska, jävliga sjukdom!

*

Jag känner inte familjen, men vad jag grät då jag läste orden jag visste skulle finnas på bloggen i nåt skede inom en snar framtid, kanske imorgon, kanske nästa vecka....men det hände redan inatt kl.00.20

*

Det sägs att ingenting och då menar jag INGENTING kan jämföras med smärtan då man förlorar sitt eget barn, inte ens då ens bättre hälft går bort, inte då ens föräldrar eller syskon tas ifrån en...ingenting går att jämföra med detta. Jag tror det är sant, den smärtan kan säkert inte jämföras med nåt annat i världen. Det är inte meningen att ens barn skall gå bort före en själv, så är inte vår värld uppbyggd!!

*

Man klagar också över så mycket, dittan o datta, väder och vind, hit och dit....då man egentligen borde vara tacksam för det man har, med alla fel och brister det medför. Man kunde ha det MYCKET värre!

*

Så nästa gång jag tänker gapa över smutsig lavoarer, skor som ligger huller om buller i tamburen, berget av smutstvätt som bara växer, skitiga kärl osatta i diskmaskinen....då skall jag försöka komma ihåg att de som orsakat detta ändå FINNS i min närhet.....vilken oändlig tomhet ifall de inte gjorde det!

*

 Tänder ett ljus för lilla Lova som inte orkade kämpa mer, men som nu gungar lyckligt med håret glänsande i solen i stilla sommarvind till tonerna av naturens ljuva sommarmusik, utan smärta, utan ångest, fylld av glädje, fri som fågeln. Sov gott lilla Lova!