Just nu sitter jag uppflugen på kökspallen i köket, solen lyser in genom fönstret, huset är tyst och stilla, det finns rum för tankar, att lyssna på det som rör sig i ens allra innersta.
*
Jag märker plötsligt hur jag igen tänker på min älskade Miina, hur förbannat mycket jag ännu också, ett halvt år efter olyckan minns och upplever alla känslor så otroligt starkt. Jag har inget minne av dagens gång tidsmässigt, men den där hemska känslan man fick som ett slag mot ansiktet, hur allt gick till, hur min man kämpade sig ensam igenom allt och hur smärtfyllda följande veckorna var....ja allt, allt.....Fy fan alltså!!
*
Jag minns också väldigt starkt hurdann du var, dina minspel, dina så otroligt kloka ögon, ditt sätt att röra dig, att få sagt det du ville ha sagt. Jag minns hur stolt jag var över dig då du sprang ute, lekande i solen, med vinden lekande i din päls, medan dina muskler arbetade under huden, under en skinande glansig päls...min hund, min älskade Miina, redo att leka, men också redo att försvara sig själv och de sina.
*
Jag kom för några dagar sen på mig själv med att nynna på nedanstående sång om och om igen...nu vet jag varför... Jag vill dedikera den till dig, min busiga, patenta, egensinniga, härliga, barnsliga, vilda, frisinnade, framför allt älskade Miina! For U, my love!
*
Jag är så glad över att jag fick rå om dig en liten tid, men å vad jag önskar den tiden varat mycket, mycket längre!
*
0 comments:
Post a Comment