Huvudbry

Ibland blir jag så infernaliskt irriterad på mig själv då jag grubblar över saker och ting som jag egentligen inte kan göra någonting åt.

*

Det gäller förstås min mans barn som båda två är så intrasslade i sina relationer till sin mor att man inte ens vet i vilken ända man borde börja nysta...eller BORDE man alls nysta?

*

Det är DET som är min största "svaghet", försöka hålla i alla trådar, få saker och ting lösta så att alla är nöjda, vara flexibel, diplomat och allt annat skit som sist och slutligen orsakar mig själv mycket huvudbry och väldigt lite till handa. I synnerhet i detta fall, som verkligen är speciellt.

*

Jag har ofta tänkt på att det är ju inte ens frågan om MINA barn utan min mans, att jag inte ens behövde stressa upp mig för varken det ena eller det andra, men ÄNDÅ gör man det. Är det kanske för att man är kvinna, extra blödig eller för att man bara i sin egen dumdristighet vill TRO gott om alla? Känns hemskt ifall redan EN av dessa skulle vara orsak till eget förfarande.

*

Nej, jag vill själv tro att det är kärlek till min man och de som är viktiga för honom + hopp om att även dessa barn, oberoende av vad de varit tvugna att gå igenom (läs: GÅR igenom), skall ha möjlighet att gå ut i livet som någolunda balanserade människor...

*

Men jag kan inte annat än konstatera att så som det ser ut idag så är jag MYCKET tveksam om att detta kommer att lyckas. Vilket betyder att jag åter igen grubblar över hur fasingen man kunde påverka deras liv och igen bara kan konstatera att jag inte kan gör åt saker och ting så där väldans mycket.

*

Ekorrhjul, here I come! But not for long, I'm very soon going in an another direktion!

*