Oro för barnens framtid

*

Ibland funderar jag på vad de innerst inne tänker, vad de funderar på....de här barnen som inte på något vis är mina, biologiskt sätt. De har tagit så mycket stryk av de stridigheter som en av föräldrarna orsakat att det känns svårt att tro att de inte själva kommer att vara påverkade av detta då de blir vuxna och på sätt eller annat skall fungera självständigt, leva i dagens samhälle, skaffa sig yrken och jobb, samt leva i par-relation där ens egna värden och beteende betyder så otroligt mycket.

*

Kommer de att klara av detta? Har vi kunnat ge dem, åtminstone från vår sida, en grund att stå på, som håller i vått och torrt, fast en stilla vindil som ökar till storm och kanske orsakar tillfällig förstörelse skulle hota i horisonten och eventuellt stiga upp längs himlen med en väldigt kraft?

Eller kommer de att falla tillbaka i, av den andra föräldern mentalt sett, vingligt uppbyggda träkoja, där de egoistiskt och syniskt bygger upp fantasifulla bilder av vad som är rätt och fel? Där de inte känner empati, ännu mindre sympati, ej heller kärlek eller ansvarsfullhet, där det inte finns plats för att lyssna till vad andra har att säga, ej be om- ej heller ta emot förlåtelse?

*

Ibland känns det faktiskt som om man vore David inför striden med Golliat, eller kanske som om man hela tiden vore mitt i striden och inte kan ta sig ur den hur man än försöker. Då känns det väldigt tröstlöst.

*

Men å andra sidan, då min mans äldsta son berättar små, för honom viktiga saker som han inte velat nämna för sin mor, då yngsta sonen hellre vill ligga i samma säng då natten faller på och prata om saker han funderar över, än läsa godnattsaga innan vi somnar eller dottern ber att hon får komma hit övernatt då det tagit slut med pojkvännen och hon inte vill vara ensam, då känner man att vi visst har gett dem någonting värdefullt, att de öppnar sitt innersta för oss och låter oss ta del av sånt som man inte skall ta som självklarhet. Inte hos oss, inte med den bakgrund de har och den storm, de tyvärr står i fortsättningsvis.

*

Jag VILL tro att vårt sätt att uppfostra har gett och ger dem mer än vad en människa med ett mycket förvridet tankesätt har gett och ger ännu idag. Det igen ger mig kraft att tro på att de vet att de även i framtiden kan komma till oss oberoende av vad saken gäller. Att vi finns här för dem, då allt är dåligt, men även då allt är bra.

*