Löptid del 1.

Ååå..HERRE GUD vilket pådrag det varit här hos oss!

Vår unga tik har löptid och det har fått våra gamla herrar att helt tappa konceptet.
Första veckan gick åt till att dvärgtaxen (91år) vandrade efter henne och stack upp huvudet i baken på`na vareviga gång han hade tillfälle till det. I det skedet var ännu vår andra herre måttligt intresserad...så vi klarade igenom kommersen genom att skratta, skämta och jaga bort honom.

MEN, under senaste helg blev det livat bara värre. Taxen följde efter "doftgranen" vart än hon gick, var sjukligt svartsjuk och var INTE glad då stora herrn också började visa intresse för vad bruden hade att bjuda.

På måndagskvällen var hundarna ute med min man på backen och hips-hej så var ALLA försvunna. Ingen dök upp efter otaligt lockande, så vi hade inget annat val än att ta ficklampor och trampa iväg ut på kalhygget i mörkret. Vi var mest oroliga för hur taxen skulle klara sig, eftersom det var kallt och även rätt så mycket snö.
Min son och hans kompis styrde iväg ut mot stora vägen....man kunde ju inte veta vart de hade försvunnit. I det skede hade jag redan målat upp otaliga skräckscenarion och hjärtat fanns nånstans i halsgropen.

Vi hade väl hunnit ungefär halvvägs då den större av herrpensionärerna dök upp, han var i det skede på väg hem..."hej ja, här kommer jag...." Jag fortsatte framåt och råkade på de andra två just innan kalhygget tog slut. Tiken kom glatt springande "hallåå vad gapar ni med?" och i hennes släptåg såg jag två flaxande öron, taxen hade minsann också bra fart på, han bara sprang förbi och hindrades varken av köld eller snö....trots att "DEN" helt säkert släpat i marken största delen av utflykten.

Men det var ju inte att undra på....han kunde ju inte släppa hennes bak ur sin uppsyn.
Tänk att de var så lättlurade?

Vi sov inte mycket den natten...tiken livde upp nere i min sons rum och än värre höll hanarna på uppe i vårt sovrum... Vi svor ve och förbannelse över att det över huvudtaget FINNS löptid och över att våra hanar höll på som värre idioter.

Men man kan ju inte bara skylla på dem, tiken kan nog sin sak hon också. Hon har en förmåga att bara "ställa sig" så där oskyldigt framför, i synnerhet, irlänska settergubben (på ca.84 år), puta med baken, lyfta på svansen, svänga på huvudet och liksom säga "come on, vad väntar du på"? och så spänna *****musklerna... huhhu!

Nå, då vi så att säga vuxna och fiffiga inte gick med på hennes flirtförsök så hittade hon på andra konster. Hon lockade upp hanarna på övre våningen, där skulle minsann INGEN störa deras hemliga möte...sur var hon då inte heller det gick vägen. Det var ett evigt rampas och vaktas hela kvällen.

Inatt sov vi inte heller så där värst mycket....natt-arrangemangen var lika som natten innan, men nu var alla på BETYDLIGT sämre humör..... Jag kan tyvärr inte nämna vad som tänktes och sades då klockan ringde imorse, det skulle få mig att se ut som världens värsta djurplågare!

Det ni....