Cancer

Så slocknade din låga under påskhelgen, kroppen gav upp, hjärtat orkade inte längre slå. Du gled in i medvetslösheten, somnade utan smärta, din jordiska vandring var över, det var dags för dig att gå vidare dit vi andra inte kan följa dig, i allafall ännu.

Du fick dö hemma, i famnen på din älskade man, med dina barn och föräldrar runt omkring dig. De var alla där, så sorgligt, men ändå så rätt, det var så du ville ha det, få vara tillsammans med din älskade familj in i det sista.

Men ack hur hemskt att lämna efter sig en son på 13 år och en annan på 20, båda mammas pojkar och ögonstenar. Hur bedrövligt att säga farväl till dem och till mannen man älskar, för att inte tala om sina egna föräldrar för vilka denna ordning måste kännas så fel, så fel.

Ingen mor eller far, ingen man, ingen son eller dotter borde behöva vara med om detta, se sin älskade, vackra dotter, fru och mamma, just 40 fyllda tyna bort, ha smärtor, tröttna, leva mellan hopp och förtvivlan tills man till sist insér att det inte längre finns något att göra, att tiden rinner ut, alltför snabbt, alltför smärtsamt...

Att ta farväl då man allra helst vill förbanna Gud och hela världen, varför, varför blir det så?? Men ingen kan gå emot sitt öde, det är skrivet i himlen redan innan vi föds, nu är du en ängel som vakar över de dina, du finns nog där hos dem, nu och alltid.

Du var en god människa, jag är glad att jag fick lära känna dig, men saknar dig redan, ditt leende, din humor och din omsorg.