Våra pyttiga lyckliga äppelträd

*

Vi har två små äppelträd stående på vår gård som inte under dessa år vi bott här gett oss ett enda äppel. Jag trodde att det hade med pollinationen att göra och hade redan planerat att köpa ett nytt träd för att få fart på produktionen, men blev mäkta förvånad då jag nu på sensommaren märkte att det ena trädet hade några äppelkarter och det andra en hel massa.

OJ varifrån ha NI flygit hit. var min första tanke.

*

Jag har ätit upp alla äpplen på det träd där det bara fanns några stycken, TROTS att de nog var karter ännu och nu med varmt intresse följt med det andra trädets äppelmognad.

*

Tyvärr är jag inte ensam om det för vår yngsta hund, som även hon tar för sig självmant, har också märkt att det hänger nåt gott i träden och har gnagat på de understa äpplena ifall hon inte fått löst dem.

Vilket betyder att jag också så där småningom börjat äta av det andra trädets understa frukter fast de inte är riktigt mogna. Ni vet, snål om delen....

*

De andra i familjen har "tack och lov" :) inte vart så där väldigt intresserade. Min man grinade illa då han smakade, var absolut för surt för hans smak och min son sa att han smakat, men sen inte tagit någon notis om träden. Vilket ju är tur för MIN del, då har jag mera att rå om ;-D

*

I morse då jag tog ut hundarna så var det ännu dimmigt och disigt. Himlen höll på att ljusna, men ack, vilken höstfeelis man fick. Jag tassade iväg, iklädd pyjamas och en stor schal längs gårdstrallarna mot lillstugan medan hundarna snusade på i buskarna och kände av någon anledning lycka då jag såg mitt lilla äppelträd stå där stolt med kvistarna dignande av äppel.

*

Trädet fick mig bara genom sin existens att le, jag fönimmade det i mitt innersta med mig själv: jag är kanske inte så stor, men har orkat bära för mig stora bördor fast man ibland nästan knäat. Ändå har jag fortsatt framåt tack vare envishet, tålamod, styrka, kärlek och tro på framtiden. Något av en survivalkänsla, hur konstigt det än låter.

*

Äppelträdet har också hållit upp sina växande frukter trots sin ringa storlek och klena stammar. Inte en kvist har brutits i höstblåsten, inte ett äppel ha trillat ner. Ja, att skryta över sitt eget lilla äppelträd är kanske att ta i, men ändå.... survival- och lyckokänslan väcktes till liv av detta lilla ting i vår trädgård.

*

Jag plockade några äpplen och åt dem daggvåta ut i den ljusnande gryningen, allt var så tyst och stilla. Tänk att man kan njuta så mycket av så lite.

*