Äntligen blir dotran färdig och får, efter mycket möda och besvär sina närvårdarpapper. Och jobb har hon också.Detta betyder så klart att vi skall ställa igång till fest här hemma i slutet av inkommande vecka. Inbjudningskorten är skickade, klänningen (som jag inte ens sett) är skaffad, menyn planerad och nu är det "bara" att fixa till det här hemma så man tegdas bjuda in folk i stugan vår.
Problemet är väl det att nu har dotran och hennes pojkvän gått skilda vägar så hon har inte lust med någonting över huvudtaget...utom att festa då. Vilket betyder att jag och min bättre hälft borde gno på här på tumis för att den unga damen på nästan 21 år skall få fira sin examen, men redan tanken att sköta allting fick den elaka styvmodern att resa ragg.
Minns då vi ställde igång till hennes konfirmation, kvällen före stack hon iväg och söp med sina kompisar, vi rev i som galningar där hemma för att få allting klart, flickan kom hem på morgonsidan av natten, full som en alika och försenade sig så till den milda grad följande morgon att prästen ringde och frågade om hon var på väg. Jag kunde ha strypt ungen, men det var bara att hålla god min, le och köra racet till slut. Ok, hon fick syndarnas förlåtelse, men jag var faktiskt jävligt förbannad.
Så nu, med den erfarenheten i bakfickan stoppar jag den vilt skenande hästen redan i början:
Jo, vi förstår nog att det är tungt just nu, jo, vi finns här för dig om du behöver vårt stöd, men nej, vi tänker inte sköta allting beträffande festen, endera tar du ditt ansvar och hjälper till, fast som barnvakt eller så blir det ingen fest, åtminstone i detta hus.
Punkt och slut.
Få se hur det går.
0 comments:
Post a Comment