Idols

Jag följer "fanatiskt" med både Amerikas och den inhemska Idolstävlingarna. Jag tycker det är härligt att lyssna då någon kan både hålla ton och sjunga med känsla och inlevelse, man får riktigt gåshud längs armarna.

Allra bäst känns det då en liten, tyst, lågmäld och kanske lite annorlunda klädd person stämmer upp i klar sång. Vilken känsla då man ser den personen förändras till något helt annat, för att inte tala om domarnas märkbara förvåning :)

Men lika roligt är det att titta på de självsäkra töntarna som TROR sig kunna sjunga och fulla av sig själva struttar fram för att låta oss vanliga dödliga ta del av deras gu´domliga röst....och så bär det iväg rakt till Pipsvängen. Då kan man bara inte annat än skratta....fast det värsta är ju att de fortsättningsvis efter att ha fått domen utdelad eller goda råd om att söka sig till en annan branch, inte FATTAR att de inte kan sjunga.... Nej, DE kan VISST sjunga och fuck you, bara!

Så finns de dom som inte kan sjunga, men som blivit uppmuntrade att delta för det. Det skulle ALDRIG falla mig in att uppmuntra mina barn eller bekanta att delta om de faktiskt inte KAN sjunga. Vilken god vän eller förälder skulle det, åta någon göra sig till åtlöje på flit? Är man utrustad med lite sämre självförtoende kanske det sätter spår för livet att få höra en och annan sanning av vilt främmande människor, dä är det väl bättre att man som förälder eller vän säger det innan skadan är skedd? En annan sak är det ju om man inte vill lyssna till goda råd :)

Men, i allafall, jag gillar programmet och konceptet, precis passligt för en som aldrig skulle våga sig inför domarna för att dra en trudilutt :D eller kanske man skulle våga om man vore så ung att man fick delta...

Nå, så som det är nu så får man ta till karaoke bara och vara "stara" där :)