Trött

Jag tycker det är hemskt då jag märker att jag inte ORKAR.

Jag som alltid varit stark och haft full fart, skött ungarnas problem, tillika som jag orkat med alla andras problem också ifall det behövts. Jag har studerat, jobbat och skött hus och hem och gård, allt på en och samma gång, bakat, fixat mat städat, tvättat, joggat, grejat med hundarna och hållit i all världens trådar. Just nu får bara TANKEN på att behöva göra ens en DEL av detta mig trött.

Att vikten ökat markant och ryggen bråkar hjälper definitivt inte upp saken. Ja, det där med vikten är säkert en stor orsak att man blir på dåligt humör och inte hjälper det att se sanningen i vitögat: självförvållat är det också. TÄNK om någon annan kunde göra jobbet som man blev av med kilona :)) ?

Jag har heller aldrig förstått mig på depression eller burnout, jag menar hur man känner sig eller hur man över huvudtaget kommer i en sån situation mentalt, så att man inte är kapabel till normal fart och fläng. Nu menar jag inte att jag har nedvärderat människor som befunnit sig i denna svacka, men har bara inte förstått hur det känns.

NU vet jag hur det känns, åtminstone till en del, då jag SJÄLV inte orkar med så mycket mer än att sköta Lillan. Tack och lov att jag orkar DET i allafall.

Men jag har faktiskt tagit mig själv så mycket i kragen att NÅT nytt är på kommande, som blir bara MIN grej, så jag nu inte dammar igen och mossan täcker mig helt och hållet.

Någon skrev i Facebook:

"Det är inte ett tecken på att du är svag då du är deprimerad, det är ett tecken på att du varit stark för länge". Håller med till 100%!

Nej, nu kör Lillan runt med rollatorn i vardagsrummet, men surnar till då farten stannar. Ja, det gör den ju då man tömt en del av dvd-hyllan och filmerna fastnat under rollatorn. Upp och hoppa för min del!