Efter solsken kommer regn

Livet är en berg- och dalbana.

Ibland åker man ner mot dalbottnet i en himla fart där man krälar på en god stund innan man igen hittar krafter till den kommande bergsbestigningen för att så småningom nå toppen där livet ler och leker.

Ofta har jag dock fått konstatera att stunden på toppen är alltför kort, alltför snabbt glider man neråt igen, oförmögen att förstå hur i helvete man igen hamnat där man är; trött, besviken, deprimerad, fundersam, förbannad, ledsen, apatisk, gråtmild, orkeslös och med en p-o-s-i-t-i-v livssyn som än en gång blivit naggad i kanterna. Varför sitta där uppe en liten stund i en ljum sommarvind då man kan leva ett jämtjockt liv nere på bottnet? Den lilla pessimisten, nej REALISTEN inom mig kan nämligen lugnt konstatera att ordspråket "Efter regn kommer solsken" kan lika bra svängas om till "Efter solsken kommer regn" för så känns det just nu. 

Kanske meningen med toppstunderna är att man skall ta igen sig för att åter igen orka med botten-nappet och kravlande uppåt? Som en kompis skrev på FB: Sann frid är inte frånvaro av storm, sann frid är att hitta lugnet mitt i stormen.

Man känner åtminstone att man lever :)